Det pågår en debatt om fördelar och nackdelar med drogtester av barn i skolan; generella, slumpvisa, eller efter misstanke.

Visst kan det låta bra, men jag är bestämt emot slumpvissa eller generella drogtester. Däremot att om man misstänker att ett barn far illa (vilket ju följer av ett drogmissbruk) så ska socialtjänsten kontaktas. En anmälning görs och så är det upp till socialtjänsten att tillsammans med föräldrarna komma överens om drogtest.

Det är ju så att skolans pedagoger, och för den delen elevhälsan (skolläkare, skolsköterskor och kuratorer), måste bli bättre på att se barnen som kan ha problem och då slussa dem vidare till adekvat hjälp.

Skolan ska inte vara narkotikapolis och drogtesta barnen. Det finns proffs på det och som vet hur man gör utan att den som drogtestas kan fuska vid provtagningen.

Däremot anser jag att skolorna kan utveckla generella program som stödjer och bekräftar barn i deras utveckling genom strukturella program, som till exempel social emotionell träning, SET, och andra program som ibland kallas för livskunskap.

Så ska vi komma ihåg att de flesta drogerna försvinner på några timmar ut kroppen och inte kan spåras med urinprov och inte heller med blodprovstagning.

Det man kan spåra är om man regelbundet, eller nästintill, röker hasch. Dessa barn eller ungdomar bör skolan lära sig att känna igen genom andra kännetecken.

Och som sagt vid misstanke om att ett barn far illa ska anmälan till socialtjänsten göras. Många klagar idag över att ”inget händer” när man gör en anmälan till socialtjänsten. Det finns säkert rutiner som kan förbättras mellan skola och socialtjänst. Men det är ändå socialtjänsten som är proffs på insatser, vård och behandling medan skolan är proffs på pedagogik och kan bli bättre på att se barn som har sådana omständigheter att de ska lotsas vidare.

Skolornas elevhälsa ska inte underskattas, men inte heller ska den glida in i gråzonen där de drogtestar barn och påtar sig uppgifter som är socialtjänstens ansvar. Skolornas elevhälsa riskerar då att skada sin trovärdighet vilket kan göra att barn, vid andra typer av problem och behov av hjälp, drar sig för att kontakta elevhälsan.

I värsta fall skulle drogtester i skolan kunna leda till att när man upplever problem så ”slår man till” med en drogtest.

Alltså att man struntar i;
– att bli bättre på att se sig hur barn mår, hur man stödjer dem och bekräftar dem,
– att utveckla rutiner för hur man slussar dem vidare när barnens behov är större än skolans ansvar och kompetens.