En liten flicka blir utsparkad av sin mamma i Göteborg och tvingas bo flera år med sin pappa i Vetlanda som är kriminell, missbrukar narkotika och dessutom är psykiskt sjuk. Han våldför sig sexuellt på sin dotter under flera år. Slutligen får flickan nog och rymmer från sin pappa och får äntligen den hjälp hon borde ha fått redan när hon blev utsparkad av sin mamma.

Vid det här laget känner alla till de hemska detaljerna i den här historien efter att SVT:s Uppdrag granskning sänt en timmes program om det hela. I så gott som alla hem och på alla arbetsplatser talar man om saken. Det ligger en enorm kraft i att media tar upp en tragedi av det här slaget. Länsstyrelsen i Jönköpings län hade tidigare granskat hur Vetlanda kommun skött fallet med Louise och kommit med svidande kritik, vilket dock inte lett till någon åtgärd alls.

Tyvärr är det vare sig konstigt eller oväntat att de ansvariga tjänstemännen och politikerna i Vetlanda – och Göteborg – agerat som de gjort. En socialtjänst helt befriad från tvångsinsatser var just vad många tongivande debattörer kämpade för på sjuttiotalet när grunderna las för de nuvarande sociallagarna.

Turligt nog fick politikerna kalla fötter på slutet av lagstiftningsprocessen och hakade på ett par tvångslagar – LVU och LVM (lagen om vård av unga, respektive lagen om vård av vuxna missbrukare) – till den från tvång helt befriade Socialtjänstlagen. Men idén om att tvång alltid, eller i alla fall nästan alltid, är av ondo fick stort genomslag inom socialarbetarkåren och i ännu högre grad på socialhögskolorna.

Om de flesta socialarbetare uppfattar sig själva som arbetande i ett serviceyrke istället för som myndighetspersoner med makt och ansvar. Om den utbildning man fått till stora delar bygger på att myndighetsingripanden i princip alltid handlar om maktövergrepp. Om lagstiftningen man arbetar efter säger frivillighet, frivillighet, frivillighet … och sen, i värsta fall, tvång. Då är det inte så konstigt att det går som det gjorde i Vetlanda. Och Göteborg.

Det första felet i den här historien begicks av socialtjänsten i Göteborg som inte ordentligt kollade upp flickans pappa när hon blev utsparkad av sin mamma. Hade man gjort det så hade man redan då kunnat göra ett omhändertagande och flickan hade aldrig behövt genomlida de hemska åren med sin pappa.

De ansvariga i Vetlanda kommun är polisanmälda av flera privatpersoner och åklagaren tittar just nu på om det ska inledas en förundersökning om de har begått tjänstefel eller rent av grov tjänstefel.

Från en lekmans horisont och baserat på de uppgifter som kom fram i TV verkar det rätt solklart att åtminstone socialchefen och socialnämndens förre ordförande borde dömas för grovt tjänstefel. Straffet för det brottet är fängelse i minst sex månader och högst sex år. Det vill säga böter kan inte komma ifråga.

Jag anser att det vore bra för Sverige om någon eller några av de ansvariga i Vetlanda dömdes för tjänstefel, allra helst grovt tjänstefel.

Det räcker inte med att se ledsen ut i TV och be om ursäkt och lova att det inte ska hända igen. Någon myndighetsperson bör helt enkelt få skaka galler för allt det som inte gjorts.

Det skulle sända en mycket tydlig signal till alla chefer och nämndordföranden inom socialtjänsten om att man inte får smita från sitt ansvar när man får kännedom om att ett barn far illa. Socialtjänsten måste en gång för alla lämna sjuttiotalet bakom sig och inse att man är en myndighet i vars uppgifter det ibland ingår att skydda barn från deras föräldrar.

Många yrken innehåller obehagliga inslag. Att arbeta som socialsekreterare utgör inget undantag. Har man fobier mot att arbeta med tvångsåtgärder av det här slaget bör man välja ett annat yrke.