Det jobbas oerhört mycket med människor i hemlöshet. Det görs enormt mycket.
All den kraft som glöder under värnande och tiggande paroller är gigantisk. Men i grunden händer ingenting som gör att antalet hemlösa faktiskt ska minska.

Om vi tar ett steg tillbaka, om vi gör det och besinnar oss i all vår omsorg. Då skulle vi nog inse att detta inte är något annat än en ”Välviljans tyranni”. För även om det aldrig uttalas, även om det aldrig sägs rent ut, så finns det inte något ömsesidigt intresse av att dom som stöts ut ska komma in igen. Det fungerar lite grann som i det statliga spelmonopolet. Ibland vinner någon högsta vinsten och klarar sig igenom det snåriga kontrollsystemet utan att dö på vägen.

Det här är nog inte första gången någon frågar sig:

Vad skulle hända med alla dessa ofantliga system om förlorarna blev vinnare? Alla dessa människor som lever på att andra inte klarar sig. Vad skulle hända med dom?

Låt oss ta socialtjänsten som exempel även om den myndigheten bara är en verkställande del av ett systematiskt felslut. Vad som vanligtvis sker i dessa regioner är att ett djupt kränkande och mycket ovärdigt maktförhållande utvecklas. Den som blir tvungen att ständigt återkomma till denna tillfälligt avsedda hjälp kan ju inte göra annat än att se sig själv som ett problem.

För det andra underlåter inte sällan den nådiga hjälpgivaren att påminna dig om detta bakom ett sorts uppfostrande syfte. Du får precis så mycket som normen tillstår. Detta oavsett om du klarar dig eller inte. Följer du inte ödmjukt den nådiga hjälpgivarens diktat riskerar du i vissa fall att bli av med både hem och barn. Din heder är inte värd ett uns. Du degraderas till en fuskare.

Skammen är det mest effektiva vapnet som staten har att hålla denna ständigt konstanta kvot av människor på marginalen i schack.

Vad vi istället måste efterlysa är ett gemensamt mänskligt ansvar. Ett ansvar som ingen enskild människa, inget enskilt parti eller någon organisation kan använda för att vinna något på. Hur kan vi prata om demokrati när människor i vår direkta närhet lever i hemlöshet? Det gäller oss alla. Vi måste gemensamt och förbehållslöst leva upp till de grundläggande principer vi alltid talar om.

Vi kan exempelvis inte använda boendet i utpressningssyfte för att en människa ska anpassa sig till våra regler.

Vi måste stanna upp någon gång och fråga oss själva: vem har jag blivit, som så ”rättfärdigt” tycker mig kunna köra över och osynliggöra – inte bara, men bland annat – Stockholms hemlösa kvinnor och män?