Vi besökte Nederländerna för att påverka, utbyta erfarenheter inom de fält där politiken är liknande samt att lära av områden där landet har kommit längre. Det skriver Jörgen Svidén, regeringsprojektet Mobilisering mot narkotika, i en artikel efter att studieresan ifrågasatts.
Nederländerna och Sverige brukar ofta pekas ut som Europas motpoler när det gäller narkotikapolitik. Det brukar heta att Nederländerna är det mest liberala och Sverige det mest restriktiva landet. I vissa avseenden stämmer detta också.
Den som är mer insatt än den gängse schablonbilden inser dock att även om än det finns skillnader, så är likheterna desto större. Därtill kommer att Nederländerna inom vissa områden har metoder som är intressanta att ta del av.
I början av september i år genomförde Mobilisering mot narkotika tillsammans med ledande politiker och tjänstemän från Stockholm, Göteborg och Malmö en studieresa till Nederländerna med tre syften. Vi ville dels diskutera likheter i narkotikapolitiken, dels olikheter och dels studera angreppssätt mot missbruket som bedömdes intressanta. Under vår resa mötte företrädare för justitie- och hälsodepartementen, nederländernas narkotikapolitiska samordnare, högt uppsatta poliser med ansvar för bekämpning av den grova organiserade kriminaliteten och andra.
I både Sverige och Nederländerna anses narkotika vara ett stort samhällsproblem som bör bekämpas. Bekämpningsmetoderna är i det flesta avseende lika, men det finns också stora skillnader. I Nederländerna, liksom i de flesta av Europas länder, är det i motsats till i Sverige tillåtet att bruka narkotika. I Nederländerna liksom i vissa andra länder finns förskrivning av heroin – förvisso med stränga kriterier – till heroinmissbrukare och där finns injiceringsrum.
Den stora skiljelinjen, som ofta brukar lyftas fram, är uppdelningen av narkotika i s.k. tunga och lätta droger, där innehav av högst fem gram cannabis – en “lätt drog“ – är tillåtet i praxis. Även försäljning av den kvantiteten är tillåten, på s.k. coffee shops. Detta vore otänkbart i Sverige och det fördöms också från tid till annan av Sverige och ett flertal andra länder. Inte minst kritiseras synsättet då problemen som följer av detta inte isoleras till Nederländerna, då det är tillgängligt även för andra medborgare.
Situationen i Nederländerna har historiska rötter och kan påstås ha sin grund i den utpräglade harm reduction-politik som finns i landet. Om bruk av cannabis blir en accepterad drog, liksom alkohol i Sverige, finns mycket små möjligheter att bekämpa den genom totalförbud. I Nederländerna, där cannabis har ett starkt fäste, anser man sig vara tvingad att acceptera en förhållandevis hög förekomst av cannabis i samhället och man ser det därför som naturligt att med det som utgångspunkt bekämpa skadeverkningarna.
Det är en enligt svensk syn mycket olycklig attityd. Så länge vi lyckas hålla prevalensen av drogen bland befolkningen på de låga nivåer som är för handen i dag så riskerar vi inte heller att importera denna syn till Sverige. För att det ska lyckas krävs dock ett öppet förhållande till bland andra Nederländerna.
I Sverige har vi en mycket liten och röstsvag grupp som förespråkar liberalisering av cannabisbruk, men denna kommer att vinna terräng om de som arbetar mot cannabis och andra droger blundar och använder öronproppar och bara sitter på hemmaplan och förkastar hur andra gör.
En viktig kunskap om Nederländernas politik av cannabis är att utvecklingen, bland annat tack vare andra länders kritik och besök där detta dryftas, går mot en mer restriktiv attityd.
Antalet coffee shops – som i dag återfinns i 20 procent av landets cirka 500 städer – reduceras i landet och det finns allmänt en strängare syn på det omfattande bruket av cannabis, inte minst mot bakgrund av att åtskilliga ungdomar söker hjälp mot sitt missbruk. Denna bild bekräftades också vid våra samtal med poliser, politiker och andra.
Finns det verkligen något att lära från detta Nederländerna?
Ett stort problem är att merparten av narkotikamissbrukarna i Sverige såväl som i andra länder begår brott med låga straffvärden. Följden blir att de döms till korta fängelsestraff varunder det inte finns några möjligheter till rehabilitering. I allmänhet leder detta till att de vilar upp sig några månader på anstalt, för att därefter ha kraft att på nytt begå brott för att finansiera sitt missbruk. Detta är en ond cirkel som skapar otrygghet i samhället, kostar enorma belopp och som är inhuman.
I Nederländerna har man sedan ett antal år en metod att tackla denna form av svängdörrsklientel. Utan att närmare gå in på detaljer i systemet så är detta en reform som skulle kunna lämpa sig för svenska förhållanden, varför den är mycket intressant att studera. Nederländerna har också långt framskridna planer att införa särskilda narkotikadomstolar (drug courts) med förebild från USA, vilket är ytterligare en reform att diskutera och studera.
Det finns således flera skäl att besöka Nederländerna. Man kan ifrågasätta ett besök i Kina för att lära sig mänskliga rättigheter, men knappast för att prata om olikheter eller erfarenhetsutbyte.
Vi besökte Nederländerna för att påverka, utbyta erfarenheter inom de fält där politiken är liknande samt att lära av områden där Nederländerna har kommit längre.
Den som påstår att skillnaderna är större än likheterna, att Nederländerna inte har något att lära ut eller att det saknas anledning att påverka de delar Sverige ogillar är antingen mycket dåligt påläst, sticker huvudet i sanden eller saknar tillräckliga förståndsgåvor. I värsta fall alla tre delarna. 