Som nykter narkoman är det för mig alltid ett dilemma när jag ska komma in i nya grupper. Jag vill ju inte direkt börja med att berätta att jag har knarkat i flera år av mitt liv, speciellt inte för min nya klass på journalistprogrammet.

Jag vill ju inte bli betraktad som dum eller mindre bildad (även om jag själv känner så ibland) direkt från starten. Jag har ju lagt det där bakom mig och jag är ju en vanlig människa precis som alla andra, ända tills det kommer till en sak; att dricka alkohol.

Den största frågan under skolstarten är nollningen och flera gånger om dagen blir jag tillfrågad om jag ska vara med på den ena eller andra aktiviteten.

Nu bor ju jag i Hudiksvall och utbildningen är i Sundsvall så det faller sig ganska naturligt att jag inte är med på nollningen vilket underlättar en hel del för mig. Däremot vet jag att dagen kommer att komma då det är dags för mig att klargöra för alla att nej, jag dricker inte alkohol och från den stunden vet jag att de kommer att se på mig med lite andra ögon. Frågan, VARFÖR? Kommer att hagla över mig och det är här dilemmat uppstår.

De gånger jag har känt att det är bättre att hålla mitt förflutna hemligt och skyllt på att jag inte tycker om att dricka har folk antingen trott att jag är religiös eller tjatat på att jag ska dricka varje gång det är fest.

Jag har alltid blivit bemött med en viss skepsis och det verkar som att människor tycker att det blir svårare att umgås med mig. Folk verkar aldrig kunna acceptera att jag inte dricker helt enkelt, det blir en stor grej av det och jag måste försöka att förklara utan att berätta sanningen. Problemet när jag inte berättar hela sanningen är att jag måste hålla upp en fasad och då kan man aldrig släppa människor nära inpå.

Mitt andra alternativ är att berätta direkt hur det ligger till, jag dricker inte för att jag är en beroende… Men vill jag bli totalt identifierad med något som jag slutade med för sex år sedan?

Vill jag behöva fläka upp hela mitt liv bara för att folk vill ha en förklaring till varför jag inte dricker?

Jag skäms inte för vem jag har varit, jag föreläser om det och jag skriver om det i mina krönikor. Jag använder min kunskap och erfarenhet på de platser där den hör hemma.

I min nya roll som journaliststudent hör det inte hemma. Där vill jag bara vara en som alla andra, en i mängden, en ung kvinna som kämpar mot mina drömmar och mål precis som de andra.

Nu ska jag inte döma mina klasskompisar på förhand, de kanske är de första människor som jag stöter på som bara accepterar att den här tjejen dricker inte och så är det bra med det. Jag tänker utgå från att de kommer att vara undantaget som bekräftar regeln!

Men ändå, Sverige, varför kan man inte bara få vara nykter utan att bli sedd som konstig? Är det så farligt? Drick ni om ni vill, men tjata inte på dem som hellre låter bli!