Jag har en vän här i Kairo som har studerat i Europa. När han skulle åka hem efter sina studier såg han att alla på flygplatsen verkade läsa samma bok – Da Vinci-koden. Givetvis blev han nyfiken, köpte boken och läste den på planet hem till Egypten.

När han kom hem och ville prata om boken med sina vänner hade ingen av dem ens hört talas om den. Några av dem försökte köpa den, men fick veta att den inte fanns i Egypten. Boken är nämligen förbjuden.

Eftersom handlingen kan uppfattas som stötande mot kristna hade den egyptiska regimen, som censurerar och förbjuder allt som kan verka stötande mot islam, inget val än att förbjuda också Da Vinci-koden.

Min väns bok ligger nu i en skokartong i garderoben hos hans föräldrar och kommer antagligen aldrig att bli tillåten i landet. Personligen kan jag tycka att det inte spelar någon större roll i just detta fall, men en så uppenbar och hänsynslös censur skrämmer.

Censuren skapar en tystnad i Egypten. Tystnaden ligger som en dimma över landet, kryper längs gatorna och letar sig in husen.

Regeringens medvetna politik gör det omöjligt för folket att offentligt diskutera och debattera ens de mest oskyldiga samhällsfrågor.

Eftersom religionen har en enorm betydelse för människor i Mellanöstern är myndigheterna hårdast mot litteratur som behandlar religiösa frågor. Men religion är inte det enda som är svårt att diskutera. I amerikanska komediserier klipps alla referenser till homosexualitet bort och en hel scen raderas om ordet “gay“ förekommer. Resultatet är givetvis att det ofta är fullständigt omöjligt att hänga med i handlingen.

Politik är också känsligt och en grupp redaktörer på egyptiska tidningar riskerar nu flera års fängelse för att ha skrivit att president Mubarak låg på sjukhus. Särskilt svårt är det också att tala om skambelagda sociala problem som fattigdom, brottslighet, sexuella övergrepp och droger.

En man som arbetar för en internationell organisation mot narkotika i Kairo berättade för mig att det inte finns någon i hela landet som vet hur många missbrukare eller langare det finns. Eller hur mycket droger som köps, säljs eller passerar genom landet. Senast en sådan rapport sammanställdes blev den hemligstämplad. Rapporten läckte senare ut till pressen, men då i så förvanskad form att artiklarna som följde var fullständigt missvisande.

Han förklarar att situationen ser ungefär likadan ut i hela arabvärlden. Ingen vet egentligen hur läget är och staten hemligstämplar rutinmässigt alla uppgifter om narkotikamissbruk. Detta gör att de som kämpar mot drogerna famlar i mörkret.

Den kompakta tystnaden kring tre av de mest skambelagda ämnena – sex, injektionsmissbruk och smittsamma sjukdomar – har gjort kampanjer mot hepatit och hiv omöjliga.

Egypten är därför ett av de länder med högst andel hepatit C-smittade i världen. Detta trots att sex utanför äktenskapet är förbjudet och starkt tabubelagt.

Samma problematik gör att många fruktar att Egypten nu står inför en aidsepidemi. Utan möjlighet att informera folket kommer kampen mot sjukdomen att bli svår. Avsaknaden av information och den kompakta tystnaden runt ämnet gör att en epidemi bland landets missbrukare lätt skulle kunna sprida sig till resten av befolkningen.

Den senaste tiden har framsteg gjorts även om många av dem går frustrerande långsamt. Internationella organisationer hoppas nu att landets regering ska medverka till att lätta på censuren, öppna upp det offentliga samtalet och minska den skam som förknippas med aids och liknande sjukdomar.

Första steget måste ändå vara att kunna nämna problemet vid dess rätta namn. Och då kanske min vän kommer att kunna ta del av den informationen och inte behöver gömma den i föräldrarnas garderob.