Åsa, pappa och boken

Drugnews läsare får nu veta hur Åsa Linderborgs succébok “Mig äger ingen“ växte fram. En kärleksförklaring till den alkoholiserade pappan, härdarmästaren på Metallverken i Västerås. ”Jag hade kunnat stapla eländesscenerna på varandra, men jag ville inte skildra honom som en flaska”, berättar hon för Drugnews medarbetare Pernilla Rönnlid.

Det har gått snart ett år sen Åsa Linderborg kom ut med debutromanen “Mig äger ingen“ (Atlas förlag, 294 sidor) där hon berättar om sin uppväxt med Leif Andersson, alkoholiserad härdarmästare, men också kärleksfull pappa. Boken skildrar utanförskap och klass och den hyllades av en enad kritikerkår med omdömen som “en storartad kärleksförklaring“, “en mästerlig bok“, och “en liten klassiker“.

Larmet från Götgatan hörs inte här, trots att det är nära. En gång bodde Cornelis Vreeswijk rakt över gården, där träden nu knoppas fast det ännu är vinter. Åsa Linderborg bjuder på te i Ostindia-koppar och armbanden skramlar när hon rättar till håret. Lägenheten där vi träffas lånar hon av en god vän när hon är i Stockholm. Den är liten, en skrivarlya med prylar överallt, ett kreativt kaos med en dignande bokhylla. Här har många ord i boken kommit till.

Det är svårt att inte tycka om Åsa Linderborg. Den stridbara och stundom bitska kulturskribenten från Aftonbladet märks inte. Hon är så där genuint trevlig och svarar eftertänksamt på frågorna.

Vid det här laget är hon ganska trött på sig själv. Sen boken kom ut har hon gett över 70 intervjuer och hon har medverkat i tv och radio, varit sommarpratare, vunnit litterära priser.

– Jag har stått i centrum för mitt eget liv på ett sätt som varit väldigt påtagligt. Mitt jobb har varit att prata om mig själv. Nu vill jag koppla bort mig själv.

Även om hon var en offentlig person redan innan boken kom ut så är det fler som känner till henne nu. Fortfarande kan hon bli förvånad när föräldrar till hennes barns kompisar börjar prata med henne om hennes bakgrund.

– Jag tror inte jag förstått vidden av vad folk tänker om mig, vilken bild de har av mig. Jag försöker vara ganska sparsam med att prata om mitt privatliv nu, säger Åsa Linderborg.
Men min son tycker att det är häftigt när jag får skriva autografer på stan. Det fick jag inte göra förut, säger hon och skrattar.

Hon minns tillfället när hon bestämde sig för att skriva boken. Det var 2005 och hon satt på ett fik i Gamla stan med vännen Erik Wijk. Några år tidigare hade han själv kommit ut med boken “Ont blod“, som handlade om hans pappa. Nu tyckte han att hon borde skriva om sin.

Egentligen är jag nog jättearg på honom, men de känslorna har jag inte lyckats ta fram ännu


Ibland kan Åsa Linderborg bli rädd att hon förlorar sin pappa i mediauppståndelsen.
– Han blir en person jag pratar om, men inte orkar tänka på längre eftersom han tillhör mitt jobb. Det känns som om jag måste återerövra honom på något vis. Även om jag har försökt vara så sann som möjligt i den här boken så är ju alla böcker konstruktioner och det är mycket som var han som jag inte har förmått sätta ord på. Det som inte kom med i boken är viktigt att hålla vid liv, just för att han ska få vara lite av en hemlighet för mig.

“Mig äger ingen“ är tillägnad hennes barn. Hon pratar mycket med sina barn. Om allting. Det har hon från pappa Leif. Och när hon skrev drabbades hon av ett plötsligt behov att verkligen lära känna barnen.

– Det är inte säkert att man gör det som förälder, man umgås med dem, men det är inte säker att man känner dem. Men jag ville att de skulle lära känna mig och då måste de också förstå min bakgrund. Om man växer upp med en alkoholist så präglar det en väldigt mycket.
Jag har kämpat för att lära känna mina föräldrar men tror inte att jag lyckats ända fram. Jag har fragment från deras uppväxt, men jag vill ge mina barn en sammanhängande berättelse.

Hennes dotter Amanda träffade sin morfar och har sina egna minnen av honom. Hon vet att han var alkoholist.
– Hon tyckte väldigt mycket om honom. Men hon tycker också om boken och det är jag glad för. Jag vill inte att min bild ska konkurrera med hennes erfarenheter. Men jag tror att hon kan hålla isär det.

Sonen Maxim är för liten för att minnas sin morfar.
– Vad jag gör med den här boken är att jag går in och bestämmer åt mina barn vem deras morfar var. Det Maxim kommer att veta om sin morfar, det är ju det jag berättar i den här boken, och det är lite obehagligt.

Hon har aldrig varit orolig för att själv hamna i ett alkoholberoende.
– Jag har varit väldigt noga med att välja män som inte har dragning åt alkohol utan män som är som min styvfar – måttfulla, trygga, pålitliga och stabila.

Hon tror att hennes bakgrund gör att hon kan se tecken hos andra att de ligger nära ett missbruk.
– Men vad gör jag för att hjälpa dem? Där är jag värdelös. En av mina vänner dricker för mycket och vi pratar ju om det och jag är ett stöd. Men annars känner jag som nog många kände för min pappa – att jag inte vill lägga mig i, besvära eller genera.

Hon tror inte att hon kommer att skriva om Leif mer, det finns andra viktiga böcker som behöver skrivas. Mer skönlitterärt och självbiografisk blir det, men det dröjer.
– Det är roligt med en sådan här succé, men också hämmande. Jag får vänta flera år innan jag skriver igen, så att alla hinner glömma bort att jag finns, säger hon och skrattar.

I vår ska hon ut på skolor och prata med högstadie- och gymnasieelever om hur det är att växa upp med en missbrukande förälder.
– Det finns så många barn med missbrukande föräldrar som inte vågar berätta för någon. Jag hoppas jag kan hjälpa dem att inte skämmas, vare sig för sina föräldrar eller för sig själva.

Många priser

Åsa Linderborg föddes 1968 i Västerås, bor idag i Uppsala.

Journalist, historiker och författare. Arbetar nu som kulturskribent på Aftonbladet där hon gjort sig känd för att kritisera USA och Irakkriget.

Böcker: “Socialdemokraterna skriver historia: historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892-2000“, (Atlas 2001), (doktorsavhandling om socialdemokratins auktoritära traditioner), “Det är rätt att göra motstånd: kriget och terrorn från Bush till Bodström“ (tillsammans med Erik Wijk), (Karneval 2006). “Mig äger ingen“, (Atlas 2007.)

• Priser under 2007: ABF:s litteraturpris, Lundequistska bokhandelns litteraturpris (LundeQ-priset), Ivar-Lo-priset, Expressens Björn Nilsson-pris (för bästa kulturjournalistik), Västeråsaren 2007, nominerad till Augustpriset.

Etiketter:

Annonser