Lasse Wierups och Matti Larssons kartläggning av de kriminella gängen i Sverige är kuslig läsning. Dels på grund av alla våldsdåd de beskriver och dels på grund av de obehagliga personer som skildras. Frånvaron av medkänsla med sina offer, det totala avståndstagandet från resten av samhället och den fascistiska människosynen där den starkes rätt gäller oinskränkt.

Om det inte vore för all skada som Hells Angels, Bandidos och andra mc-gäng orsakar omgivningen kunde man tycka att verksamheten är ganska löjlig. Vuxna män som drar omkring gruppvis på motorcyklar iklädda särskilda uniformer, spelar tuffa.

Men hela idén i både mc-gängen och andra kriminella grupper som beskrivs är att begå brott och bli rika. Det talas visserligen om brödraskaskap och lojalitet – en för alla, alla för en – men detta betyder i praktiken blind lydnad att utföra vilka brott som helst, ofta som hämnd mot något annat kriminellt gäng.

Det är rena gangsterkrigen som utspelar sig på svensk mark.

Att detta fått fortsätta trots att polisen har ganska bra koll på de 100-talet personer som utgör kärnan i denna brottslighet är också skrämmande. Många av de värsta våldsdåden och mordförsöken förblir ouppklarade.

Wierup och Larsson konstaterar att våra nordiska grannländer har lyckats mycket bättre. Dansk och finsk polis klarar upp nästan samtliga grova våldsdåd och i Norge löser man tre fjärdedelar av dem. Förklaringen till misslyckandena i Sverige är inte bara bristande juridiska verktyg som buggning och telefonavlyssning utan också bristande uthållighet och dålig organisation, enligt författarna.

Narkotikans betydelse i gängen utreds inte så mycket, men det som gäller är att den som knarkar för mycket utgör en säkerhetsrisk och utesluts ur gängen. Däremot är narkotikahandel en inkomstkälla. Detta i kombination med utpressning, bankrån, värdetransportrån och beställningsmord är hela affärsidén

Ett gediget arbete ligger bakom Svensk maffia (Norstedts 2007). Författarna har på ett lyckosamt sätt kombinerat arkivstudier med många egna möten med ledare för olika gangstergäng, avhoppare, poliser och anhöriga. Resultatet blir ett levande reportage, utan pekpinnar och lösa spekulationer.

Av de fyra maffiagrupperna i Italien är camorran i Neapel med omnejd den mäktigaste; den som utför flest mord, har mest pengar och det största ekonomiska inflytandet.

Roberto Saviano (bild) är uppvuxen i Camorraland. I Gomorra skriver han inträngande och uppfordrande om hur camorran arbetar. Det är vreden som driver Saviano att berätta. Han åker runt i sin hemtrakt på en vespa, han pratar med folk, blir vän med många och han arbetar i olika grenar av maffiaklanernas affärsverksamheter. Både i de illegala och de vanliga affärsföretagen som de äger.

Han har tillgång till en polisradio och kan på så sätt snabbt vara på plats när ett mord inträffar. Ofta innan ambulansen kommer. Han tittar in i de utbrända bilvraken, han ser de döda ligga med sönderskjutna skallar på gatan, han känner lukten av blod inälvor.

“Det är inte nödvändigt att räkna de döda för att förstå camorrans ekonomiska makt, det är den minst utmärkande för den verkliga makten, men det är ändå den mest synliga“, skriver Saviano.
Sedan hans föddes 1979 har 3600 personer mördats av camorran.

Det mest skrämmande med camorran, och med andra maffiaorganisationers verksamheter, även den svenska organiserade brottsligheten, är att så många unga män lockas av detta liv: att se andra människors skräck, att få “respekt“, att känna makt och att slippa delta i vardagslivet. Detta förakt för hederlighet och solidaritet.

I södra Italien, såväl som i vissa svenska förorter, är naturligtvis den höga arbetslösheten och fattigdomen en grogrund för ett kriminellt liv.

Att få utföra tjänster år Systemet, som camorran kallas, är ett alternativ till att slava på en fabrik eller vara arbetslös. Likafullt är det obehagligt att läsa om hur lätt det är att få folk att utföra de mest vidriga våldshandlingar. Ofta börjar karriären i de tidiga tonåren med att sälja hasch. I Neapel har camorran total kontroll över narkotikamarknaden varifrån enorma inkomster genereras. Under senare år framför allt från sydamerikanskt kokain.

Narkotikan är ändå bara en del av camorrans affärer. Savianos huvudbudskap är att avslöja den ekonomiska makten hos camorran. Överallt i italienskt affärsliv finns de med och dess inflytande sprider sig ut i Europa. Det spelar ingen roll att vissa maffiabossar fängslas och döms till långa fängelsestraff. De får hundratals miljoner euro, plus fastigheter, bilar och hela fabriker, konfiskerade. Andra ur samma klan tar vid och affärerna fortsätter precis som förut.

Den modige Roberto Saviano har efter utgivningen av boken Gomorra (Brombergs 2007) fått upprepade dödshot och lever nu på okänd ort.

Av PELLE OLSSON