Sex och ett halvt år har det gått sedan jag blev drogfri. Jag lever ett underbart liv i dag. Inte för att mitt liv är bättre än någon annans, men för att jag lever. Jag lever fullt ut till hundra procent och jag älskar det.

Livet för mig är känslor, att känna känslor. Att uppleva glädje, sorg, rädsla, kärlek, nervositet, ilska. Det är att leva. Det är att vara fri. Fri från behovet att fly och fri från behovet att döva.

Sedan jag drack mig full för första gången på jullovet i sjätte klass kretsade mitt liv bara runt att få göra det igen. Få stänga av och fly. Jag ville inte känna, ville inte leva. När jag var full brydde jag mig inte om min dåliga självkänsla och min rädsla för att inte duga. Jag kände inte, levde inte.

När amfetaminet kom in i mitt liv var det som en skänk från ovan. Jag kände inte, levde inte, men jag hade full kontroll. Jag behövde inte längre ligga och spy i ett dike. Jag behövde inte vara full för att fly. Det var en befrielse och jag blev kär. Kär i drogen, kär i kontrollen, kär i flykten.

Drogerna var min största förälskelse och jag var beredd att ge mitt liv för att få stänga av. Stänga av mina känslor, stänga av livet. Hela jag var bara ett spel.

En fejkad person med fejkade känslor. En bluff, en roll. Allt bara för att slippa känna, slippa vara, slippa stanna, slippa leva.

Till slut var jag död utan själ. Jag hade nått mitt mål, jag kände inget, ville inget, levde inte.

Konstigt nog var det när jag hade nått dit jag ville som jag inte ville vara där längre. En levnadsinstinkt tog över och i mitt inre föddes en känsla av att jag ville leva, ville känna, ville älska.

Älska mig själv, älska andra, älska livet. Vägen tillbaka var lång, inte tillbaka till drogfriheten men tillbaka till hjärtat, känslan, livet. Jag var rädd, så rädd för att känna, för att det skulle göra ont, för att jag skulle gråta, för att leva.

Till slut förstod jag att känslor är livet. Att leva är att känna, att känna är att växa. I dag lever jag, känner jag, gråter jag. När jag gråter blir jag lycklig, lycklig för att jag vågar, lycklig för att jag känner, lycklig för att jag kan.

Drogen tog ifrån mig allt. Drogen dödade allt, känslan, livet, själen. Ändå älskar jag drogen.

Än i dag kan en röst viska i mitt öra att det var fint, det var kärlek, vi älskade varandra. Än i dag kan jag känna den hissnade känslan i magen, känslan som lovar att nu ska vi fly, slippa allt, slippa ansvar.

En tanke, en röst, en känsla som vill dra mig med, som vill rasera allt. Jag blir aldrig fri.

Jag älskar mitt liv, jag är lycklig, jag har fått allt det som jag saknade när jag var en slav under begäret, under behovet att fly. Ändå finns det där, behovet, kommer alltid att finnas och ett enda beslut kan krossa allt.