Världens mest spridda sjukdom lyder så här: Jag lider mycket därför att ingen behöver mig.

Ensamheten lurar bakom den firade hjälten och berömda människan. Många överraskas av livets hårdhet och nycker som om de vore sömngångare i nattskjortan och vaknade längst ut på ett tak högt över marken, men samtidigt under en isande stjärnhimmel.

Anna är trettiotre år. Hon saknar bostad, har små barn och är slav under heroin. På nätterna sover hon där hon kommer åt, i trapphus, soprum och offentliga toaletter. Anna har många olycksbröder och systrar runt om i världen.

Alla de främsta forskarna, läkarna och psykologerna kan skriva och tala sig till utmattningens rand, men det finns endast en åtgärd och medicin mot Annas olycka och dilemma. Hon måste avstå från narkotikan.

Alla narkomaner måste behandlas och få vård. Heroinister kan aldrig bli hjälpta av enbart vackra och snälla ord. De ska avgiftas mot sina egna viljor, om de inte frivilligt accepterar behandlingen. Det existerar inga gömställen för dem, deras anhöriga och barn. Alla blir lidande. Ingen heroinist i världen kan jämka på de fysiska och psykiska skadorna.

Det är fullkomligt sant att narkomaner kan bedra, lura och svika sina föräldrar och anhöriga gång efter annan. De är beredda att stjäla från alla och envar i syfte att komma över pengar som ska finansiera deras missbruk. Det händer att de misshandlar och mördar. Trots detta behöver de sin medmänniska.

Heroinister och missbrukare av andra tunga droger måste behandlas med tvång, ty deras hjärnor, viljor och önskningar är deras värsta fiender. De ljuger för sig själva och gräver sina egna gravar. Det finns inga milda eller harmlösa rus av kokain, marijuana, hasch eller amfetamin.

Var och en som säljer, langar och finansierar narkotika ska jagas av polis och tull och dömas och sättas i fängelse. Om de inte själva brukar drogerna, så har de endast ett syfte med sin handel, nämligen att förgöra, skada och hastigt eller långsamt döda en annan människa i utbyte mot pengar. De saknar samvete.

Handeln med narkotika i världen omsätter biljoner kronor varje år och den är större än vapen- och oljeindustrin. I vissa stater och nationer är denna verksamhet stödd av regeringar och enskilda politiker. Kemister, poliser, tullare och advokater är lierade med handeln och mutade. I Colombia utgör narkotikan en viktig del av rikets export och inkomster, fastän den aldrig syns i bruttonationalprodukten.

Flera narkomaner har sovit i vårt soprum denna sommar. På vintern avlöser de varandra i källaren och på vinden. De har slängt blodiga kanyler i trappan. De skrämmer äldre personer som bor i huset. Min hustru och jag har talat med några av dem, men vi har inte ringt till polisen. I fjol bevittnade min yngste son två inbrott på gården under natten. Någon har försökt bryta sig in i vår lägenhet vid flera tillfällen.

Det finns inga gömställen för dig och mig. Narkotikan är allas problem. Lidandet drabbar föräldrar, barn, vänner och syskon, men också miljoner människor som försöker leva anständigt. Olyckliga och trasiga män och kvinnor behöver hjälp och stöd, men i fråga om narkomaner är nästan alltid och överallt tvång den bästa åtgärden.

Alla som bejakar och försöker göra narkomani till den enskilda människans angelägenhet har fel i sak. Jag har mött och skrivit om narkomaner som tagit sig ur missbruket. De är värda all respekt och kärlek.

Narkotikans bulvaner och finansiärer ska straffas hårt och veta av att de är dråpare och mördare i många fall.

• Fotnot: Artikeln publiceras även i Dagens Arbete.

• Fotnot 2: Björn Ranelid berör drogfrågor i flera böcker, exempelvis i “Öppet brev till George W Bush – paradisets nycklar hänger i helvetet“ (Albert Bonniers Förlag, 2007).