100 år av global narkotikakontroll

Nästa vecka samlas FN:s medlemsländer i Wien för en utvärdering av narkotikasituationen i världen. Det är nu 100 år sedan första internationella opiumkommissionen träffades i Shanghai. Drogexperten Jonas Hartelius ger en bakgrund.

I 100 år har världssamfundet strävat efter att begränsa användningen av narkotika till medicinska och vetenskapliga syften.

Systematisk handel med narkotika har förekommit internationellt sedan slutet av 1700-talet, då britterna började sälja opium till Kina. Försök av Kinas regering att hejda opiumimporten för att stoppa den utbredda opiumrökningen i landet ledde till två krig 1839–1842, respektive 1858. När kolonialmakterna hade tvingat kineserna att öppna sina hamnar blev importen av opium helt fri.

För nationellt sinnade kineser framstod den opiumrökande kinesen liggande i en opiumhåla som en sinnebild för det kinesiska folkets förslavande under främmande makter. I början av 1900-talet började även opinioner i andra länder inse att det var nödvändigt att kontrollera opiumtrafiken på Kina.

1909 ÅRS KOMMISSION OCH DE FÖRSTA KONVENTIONERNA
I februari 1909 sammanträdde en internationell opiumkommission i Shanghai, Kina. Dess arbete ledde senare till att en första opiumkonvention ingicks 1912 i Haag, Nederländerna. Det blev det första internationella regelverket, där de anslutna staterna förband sig att begränsa handel och användning av vissa narkotika till medicinska och vetenskapliga syften. Konventionen reglerade endast opiater och kokaberedningar, eftersom de var de enda som var föremål för omfattande missbruk.

Efter första världskriget fortsatte det internationella samarbetet för narkotikakontroll inom Nationernas Förbund. En andra opiumkonvention ingicks 1925. På förslag av Egypten togs även cannabisberedningarna upp som kontrollerade medel.

Efter hand skrevs allt fler konventioner och protokoll: 1931, 1936, 1946, 1948 och 1953. FN:s generalförsamling beslöt 1958 att samla alla regler i en enda konvention, sedermera 1961 års allmänna narkotikakonvention.

ALLMÄNNA NARKOTIKAKONVENTIONEN 1961
Allmänna narkotikakonventionen kan sägas vara den internationella narkotikakontrollens grundlag. Den är ett allmänt regelverk som är bindande för alla anslutna länder – även Nederländerna. Den begränsar den tillåtna användningen av reglerade narkotika till medicinska och vetenskapliga syften. Narkotika under kontroll enligt denna konvention är endast cannabis, opiater och kokaberedningar.

Under senare delen av 1960-talet uppstod i Västerlandet ett omfattande missbruk av en rad nya droger, bl.a. amfetamin och hallucinogener. Eftersom det var svårt att ställa dessa under kontroll enligt allmänna narkotikakonventionen skapade FN en ny konvention.

1971 ÅRS PSYKOTROPKONVENTION
Genom 1971 års psykotropkonvention regleras bl.a. en rad syntetiska centralstimulantia (amfetamin m.fl.), vissa läkemedel (bensodiazepiner m.fl.), många hallucinogener (LSD m.fl.). I praktiken har det visat sig lättare att reglera nya medel enligt denna konvention, så som varit fallet med t.ex. GHB.
EU har dessutom beslutat att en del hallucinogener, som TMA, ska stå under narkotikakontroll (eller motsvarande) inom unionen.

1988 ÅRS NARKOTIKABROTTSKONVENTION
1988 års narkotikabrottskonvention ger riktlinjer för internationellt samarbete vid praktisk narkotikabekämpning, t.ex. bevisupptagning mellan länder. Konventionen kräver också åtgärder mot penningtvätt (penninghäleri) för att det ska bli möjlig att ta narkotikahandelns profiter i beslag.

I en översikt år 2009 skrev FN:s narkotikakontrollorgan (UNODC) att kontrollen haft betydande effekter. Som exempel tog man opium: världsproduktionen har under de senaste 100 åren minskat till en fjärdedel medan världsbefolkningen fördubblats. Utan global narkotikakontroll skulle vi troligen ha haft ett globalt drogproblem påminnande om opiumsituationen i Kina mot slutet av 1900-talet.

• Artikeln publiceras även i Svenska narkotikapolisföreningens tidskrift (SNPF 1-2009.).

Etiketter:

Annonser