Så har vi då äntligen kunnat genomföra det första styrelsemötet med World Federation Against Drugs, WFAD, som är resultatet av att vi i september förra året arrangerade World Forum Aganist Drugs i Stockholm. Den nya organisationen kommer att registreras i Sverige, men vara öppen för antinarkotikaorganisationer över hela världen att bli medlemmar i.

Den allra första styrelsen har medlemmar från alla världsdelar, i enlighet med de stadgar som tagits fram av de fyra svenska organisationer, IOGT-NTO, Riksförbundet narkotikafritt samhälle, Sveriges invandrare mot narkotika och Sveriges Landsråd för alkohol- och narkotikafrågor, som formellt grundat WFAD. Rogers Kasirye från Afrika, Jo Baxter från Oceanien, Mina Seinfeld de Carakushansky från Latinamerika, Datin Masni från Asien, Robert DuPont från Nordamerika och undertecknad från Europa. Styrelseordförande är Sven-Olov Carlsson, förbundsordförande i IOGT-NTO.

Mötet hölls i Wien som är en bra plats att träffas i antinarkotikasammanhang. FN:s olika narkotikakontor har säte i staden och flygförbindelserna till Wien är utmärkta. Vi hade också förmånen att få hålla vårt möte i den svenska ambassadörens residens som är ett mycket stiligt mindre palats från tidigt 1800-tal. Datin Masni och Robert DuPont kunde inte komma till Wien, men deltog ändå på delar av mötet genom Skype-kontakt och webbkamera.

Varje resa – hur lång den än är – börjar alltid med ett första steg. Och det var det steget vi tog i Wien den 26 juni, som ju för övrigt är FN:s internationella antinarkotikadag.

WFAD har en stor uppgift framför sig att ta för sig i den internationella narkotikadebatten. Den debatten domineras idag nästan helt av organisationer som vill göra det enklare för folk att använda narkotika.

Ur ett svenskt perspektiv låter det helknasigt, men det var inte så hemskt många år sedan vi hade precis samma situation i Sverige. När jag själv började engagera mig i frågan i slutet av 70-talet var det mycket udda att hävda att ett samhälle fritt från narkotikamissbruk var något att sträva efter. När RNS började driva frågan om att polisen skulle ha rätt att använda urinprover som bevis för ringa narkotikabrott attackerade Hans Holmér, som då var polismästare i Stockholm, förslaget genom att säga: ”Ska poliserna vada omkring i urin på polisstationerna?”

Ungefär där befinner sig den internationella debatten. WFAD:s uppgift är att föra in vett och sunt förnuft i den och börja tala om mål som inte bara är önskvärda utan även nödvändiga.

Vi människor kan inte leva tillsammans i moderna samhällen om vi inte reglerar missbruket av droger ordentligt. Vi har stora hälsoproblem med de två legala drogerna tobak och alkohol. Rättvist eller inte rättvist finns det ingen anledning att släppa fler droger fria juridiskt. Istället måste målet vara att pressa ner tobaksbruket steg för steg och på sikt helt förbjuda drogen. Alkohol tror jag inte är möjligt att förbjuda utan där gäller det att jobba för en så låg totalkonsumtion som möjligt.

Den stora frågan är cannabis. Många vill reducera narkotikaproblemet till att mest bara handla om heroin och andra opiater.

Dödligheten är som störst på denna drog och det finns läkemedel som läkare kan skriva ut som i vissa fall hjälper. Men den stora volymdrogen är cannabis. Och där finns en stark rörelse för att helt legalisera drogen. I praktiken är den redan legaliserad i många länder.

Vi får se om WFAD kan få debatten att svänga om och att människor runt om på jorden kan börja se en narkotikafri värld som en möjlighet. Min gissning är att de länder som kommer att ta täten i denna debatt inte ligger i Europa och Nordamerika utan i Asien och Afrika. Latinamerika är jag osäker på. Världens centrum ligger inte längre runt Atlanten på det sätt det varit i ett par hundra år. Nu är det Stilla Havet och Indiska Oceanen på väg att bli viktigast.

Vi lever i en spännande tid. På många sätt är det dystert med narkotikaläget, men samtidigt öppnas helt nya möjligheter när världen förändras.

Glöm inte att Kina, Indien och Japan har en tydligt restriktiv hållning i narkotikapolitiken. Räkna efter hur många som bor där och du kommer att inse att EU:s 500 miljoner och USA:s 300 miljoner inte är så många.