Plötsligt blir allt svart och grannen vrålar över att han aldrig kommer att få veta hur det gick i fotbollsmatchen. Nyss satt vi framför tv:n med luftkonditioneringen brummande, men på mindre än en sekund är kvällen förstörd. Rummet är kolsvart, tv:n tyst och det är bara en tidsfråga innan värmen utanför tränger sig in i lägenheten och gör det omöjligt att sova.

Min vän Muhammed suckar djupt och sträcker sig efter det paket med stearinljus som alltid ligger på soffbordet. Han tänder ett ljus och en cigarett med samma tändsticka.

Vi befinner oss i Zahle i Libanon. Området lider av samma problem som större delen av landets landsbygd, vilket innebär att grundläggande samhällsfunktioner som vatten, telefon och internet bara fungerar högst sporadiskt. Det som upprör mest är dock de ständigt återkommande elavbrotten – libanesen svär, knyter handen i fickan och förbannar politikerna som inte löst problemet utan tvärtom passivt sett på medan situationen försämrats de senaste åren.

Politikerna skyller på fienden Israel, som med jämna mellanrum angriper landet och förstör infrastrukturen. De talar om bombade kraftverk och skadade ledningar medan människorna på gatan misstänker att problemet är långt mindre spektakulärt än så.

De flesta menar i stället att bristen på elektricitet beror på den skenande korruptionen.

En man jag träffar säger att politikerna aldrig kan komma överens om vem som ska utföra reparationer och uppdateringar av elnätet eftersom de inblandade konsekvent stoppar upphandlingar som inte går till företag som de själva kontrollerar.

Senast regeringen gjorde något drastiskt för att råda bot på elbristen var 1959, före inbördeskrigen och dusterna med Israel. Då dämde Libanon upp floden Litani och skapade den konstgjorda sjön Qaraoun vars vattenkraftverk var tänkt att förse landet med elektricitet.

Men när dammen byggdes förändrades levnadsvillkoren drastiskt för människorna som bodde i byarna i närheten. Jordbruksmarkerna översvämmades och böndernas levebröd hamnade under den konstgjorda sjön. De som drabbats kompenserades av regeringen men var ändå tvungna att hitta ett nytt sätt att försörja sig på. De flesta gjorde som libaneser alltid gjort. De lämnade landet.

Libanon har sina rötter i det feniciska imperiet, långväga handelsmän som tusen år före Kristus lämnade sin kustremsa för att handla med hela Medelhavet. På samma sätt lämnar många av dagens libaneser sitt hemland för att leva och göra affärer i Europa, Arabvärlden samt Nord- och Sydamerika. I området kring sjön åker de flesta till Sydamerika för att skapa sin lycka. När de tjänat pengar och barnen blivit stora flyttar många av dem hem igen och i vissa av byarna kring sjön talas spanska eller portugisiska lika ofta som arabiska på gator och torg.

Men den internationella stämningen har sin baksida. Enligt USA har de senaste årens migration från Libanon till Sydamerika lett till ett flöde av kokain från Peru, Colombia och Bolivia till Mellanöstern. Banden mellan regionerna gör att libaneser boende i Sydamerika bildat en ny klass inom den internationella narkotikahandeln och förvandlat Libanon till ett viktigt transitland för kokain ämnat för andra marknader.

Handeln finansieras av företagsamma libaneser som likt sina feniciska förfäder inte missat möjligheten att göra en god affär och nu styr transporterna av narkotika.

En lokal politiker berättar att många av de vita villorna längs den konstgjorda sjöns strand finansierats av narkotikapengar och att många av husen ägs av trettioåringar som inte kan förklara hur de tjänat de 20, 30 eller 50 miljoner dollar de har på sitt bankkonto.

Han förklarar att kampen mot narkotikan försvåras av samma korruption och stagnation som gjort det omöjligt att lösa problemet med elen.

Männen i de vita villorna har goda relationer med politiker, ofta samma politiker som stoppat alla försök att dra igång kampanjer mot narkotikan.

Han skakar på huvudet och förklarar att kokainmissbruket nu växer bland landets unga och att regeringen kniper poäng hos USA genom att förstöra cannabisfält för fattiga bönder medan de mäktiga bossarna och deras allierade inom politiken bara bytt till en lönsammare verksamhet och blir allt rikare.

Och den skeva fördelningen syns tydligt nästa gång elektriciteten försvinner. Den som står på kullarna ovanför sjön ser hur trakten blixtsnabbt släcks ner och hur dalen sänks i mörker. Förutom en remsa av ljus som sträcker sig runt sjön. De vita villorna av längs stranden är nämligen utrustade med egna generatorer som förser dem med ljus trots att resten av landet är dolt i mörker.