I Kokain – Drogen som fick medelklassen att börja
knarka och länder att falla samman (525 sidor, Norstedts, 2010) spårar författarna drogen från busken i
Bolivia till Stureplans toalettlock. Det är en fascinerande historia med en
tydlig moralisk tes: Att det är den festkoksande västerländska medelklassen som
bär ansvaret för Latinamerikas sönderfall.

Journalisterna 
Lasse Wierup och Erik de la Reguera är båda experter inom sina respektive fält. 
Med böcker som Svensk Maffia och Infiltratören bakom sig är
 Wierup en av Sveriges mest kända kriminaljournalister. Även de la Reguera, 
Dagens Nyheters man i Latinamerika, är enormt kunnig och insatt. När en så
 dynamisk duo skriver en bok om kokain, ett ämne som på ett föredömligt sätt 
sträcker sig över bådas expertområden, är förväntningarna höga och författarna 
levererar till fullo.

Den nya boken är spännande och läsvärd i ett aktuellt ämne.
Den skiljer sig från andra i genren främst genom sitt tydliga 
Sverigeperspektiv. Späckad med fakta och statistik har den alla förutsättningar 
att bli ett standardverk för den som vill veta mer om kokain i Sverige. En vän
 till mig som går på polishögskolan berättade att hon redan blivit rekommenderad 
att läsa boken.

Boken 
är ett enormt journalistiskt arbete. Författarna drar nytta av sin expertis och 
använder alla upptänkliga metoder för att skriva kokainets historia. De låter 
testa Stockholms avloppsvatten, letar i nedlagda tidningars arkiv och träffar
 modiga människor som dagligen lever med det våld och den laglöshet som kokainet 
orsakar på andra sidan Atlanten.

Paradoxalt nog tycker jag att det är de två författarnas styrkor som
 blivit berättelsens svaghet. Medan Wierup beskriver kokainets verkningar i 
Stockholm beskriver de la Reguera hur Latinamerika slits sönder av syndikatens
 framfart. Tyvärr stannar berättelsen här. Jag får ofta känslan av att jag inte
 läser en bok utan två och världsbilden blir väldigt polariserad. Allt som 
händer mellan våldets Ciudad Juarez och knarkandets Stockholm behandlas bara i
förbifarten.

Till
 exempel hade jag velat veta mer om de latinamerikanska kartellernas 
internationella samarbetspartners, de som också tjänar pengar på kokainhandeln 
utan att vara baserade i varken Sverige eller Mexiko. Tyvärr nämns knappt de 
europeiska brottsorganisationerna. Jag vill också veta mer om hur kokainet
 påverkar transitländerna i till exempel Västafrika på väg till konsumenterna i
Europa.

Största nackdelen är bristen på analys. Den har klämts in i bokens
 slutord och det är synd eftersom helheten hade tjänat på att mer genomsyras av 
den. Information om kokain kan man få i vilken dagstidning som helst.

En
 annan svaghet i boken är missbrukarperspektivet. Beskrivningarna av de svenskar 
som nyttjar kokainet (boken skiljer på brukare och missbrukare) är platta och 
sällan engagerande. Den nära mytiske colombianske gangstern Pablo Escobar 
beskrivs med mer kött och blod än svenska Kristina som författarna
 uppenbarligen träffat många gånger. Bristerna 
i personporträtten blir extra tråkiga eftersom bokens genomgående tes är
 att ansvaret för kokainhandeln och våldet i Latinamerika vilar på just 
konsumenten, på den svenska medelklassmänniskan som har kokain som sitt nya 
helgnöje.

Författarna konstaterar att kokainanvändare i väst ofta har andra
 möjligheter och förutsättningar för ett aktivt konsumentansvar än till exempel
en heroinist. Kokainisterna i boken är ostraffade, framgångsrika människor från 
storstäder som köper rättvisemärkta kläder och ekologiskt kaffe. Varför inte 
lära dem att se lika kritiskt på kokainet och lidandet drogen orsakar?

Synsättet 
visar på bristande insikter i beroende och missbruksproblematik. Författarna
 garderar sig visserligen genom att på baksidan konstatera att det inte är
 beroende och missbruk som de fokuserat på. Men jag tycker att det är en viktig aspekt som ignoreras när
man skriver om just narkotika. Först i sista kapitlet avhandlas pliktskyldigt 
möjligheten att behandla kokainmissbruk och då i ett avsnitt om hur
 Minnesotamodellen fungerar.

Författarnas slutsats: Att det är efterfrågan hos den västerländska 
medelklassen som är drivkraften bakom det numera världsomspännande drogproblemen
 är lockande i sin enkelhet. Men jag tvivlar ändå. Den modellen är inte mindre 
ensidig än den där allt ansvar läggs på producentländerna och som lett till så 
mycket lidande i “kriget mot narkotikan“.

Kanske 
måste vi dra resonemangen ännu ett varv för att förstå att tillgången och
 efterfrågan är mer komplext sammanvävda än vad man först tror.