I min uppväxt ligger säkert en förklaring till att jag blev socialarbetare med intresse för missbruk. Min barndom kantades av fylla och bråk. Pappa som länge var både skicklig yrkesman och en arbetsmänniska valde och valdes så småningom av supen. Mamma var i mina ögon en ängel som alltid fanns till hands och stod kvar. Idag hade hon säkert försetts med etiketten medberoende. Själv övergav jag hemmets stökiga vrå och efter militär- och FN-tjänst samt några år som diversearbetare utbildade jag mig till socionom – ett yrke med ljusa framtidsutsikter eftersom den offentliga sektorn skulle byggas ofantlig.

Under senare delen av sextiotalet och som nyutexaminerad började jag att arbeta som barnavårdsassistent på missbruksenheten vid Maria Ungdom. Där träffade jag för första gången socialläkaren Nils Bejerot och hans vapendragerska kuratorn Gun Zacharias. Bejerots skarpsynta analys av narkotikasituationen bekräftades snart med råge i min dagliga konfrontation med en allt stridare ström av unga missbrukare, varav alltfler hade en påfallande normal barndom. Detta sagt apropå den söndertuggade tesen att allt missbruk berodde på taskig uppväxt. Precis som om alla svar fanns i det som hänt tidigare. Det är ju inte sant.

Bejerot klargjorde istället det centrala sambandet mellan det enskilda missbrukets kliniska förlopp och “smittsamhet“ och därmed konsekvenserna för samhället i stort om det inte agerade konsekvent och kraftfullt. Han förstod att narkotikaepidemin närmast var lika självgenererande som mördarsnigeln och att bara ett kärvt klimat kunde ändra på den saken. Jag insåg snart att effektiv vård som regel måste stödjas av en kombination av restriktivitet och kontroll, parad med förståelse och medmänsklighet.

Den sanningen bekräftades sedan många gånger om under mina sju år som medlevare i Hasselakollektivet. Den tiden var sprängfylld av heta politiska diskussioner samt en i Bejerots anda ständig polemik mot det allmänflum som närmast blev statsideologi under sjuttiotalet. Det krävdes heller ingen större tankemöda för att fatta att just vård av kvalitet behövde en allmänt restriktiv narkotikapolitik för att dämpa narkotikans utbredning. Ty i takt med en växande problematik och därmed ökat tryck på vårdapparaten skulle självklart vårdens kvalitet dala och en liberaliserande eftergiftspolitik få gehör.

Narkotikabyråkrater kommer och går, men RNS består.• Fotnot: Artikeln publiceras även i tidningen Narkotikafrågan.