Strax efter första världskriget blev “desintressering“ en grundläggande princip i svensk alkoholpolitik. Privata vinstintressen skulle avskaffas. Alkoholindustrin försvann mer eller mindre ur den offentliga debatten.

Sedan Sverige 1995 blev medlem i EU har svensk alkoholpolitik delvis “återintresserats“. Numera finns välorganiserade importörer med allt tydligare stämma i alkoholdebatten. Den kontinentala alkoholindustrins inflytelserika lobbying i Bryssel tvingar oss att tänka på nya sätt.

I USA har lobbying blivit en storindustri. En liknande utveckling i Europa har lett till krav på registrering av lobbyister och deras kontakter med politiker.

Senast har Olle Folke och Johanna Rickne, på Institutet för Näringslivsforskning, i Svenska Dagbladet (Brännpunkt, 14 augusti) föreslagit offentlig registrering av lobbyister med krav på redovisning av bland annat vem som skrivit underlag för motioner och debattartiklar.

Av flera skäl är förslaget är ogenomtänkt och rent av ett hot mot den svenska folkrörelsedemokratin.

För det första är ansatsen fel, eftersom den viktigaste lobby- och opinionsverksamheten sker via massmedierna. I konsekvensens namn borde man i så fall registrera alla journalistkontakter. Folkes och Ricknes förslag strider dessutom mot den grundlagskyddade informationsfriheten – som gäller även för riksdagens ledamöter. Regeringsformen (2 kap. 1 §) nämner under de grindläggande fri- och rättigheterna “… 2. informationsfrihet: rätt att inhämta och mottaga upplysningar samt att i övrigt taga del av andras yttranden.“

Folkes och Ricknes förslag skulle bryta det informella meddelarskydd som existerar mellan allmänheten och riksdagens ledamöter. Av hävd har riksdagsledamöter personligen haft ansvaret för sina förslag. Om materialet varit dåligt underbyggt på grund av dålig research hos leverantören har vi själva fått ta kritiken. Kollegialt har vi under kammardebatter aldrig frågat vem som levererat argumenten.

I fråga om underlag för debattartiklar bryter dessutom Folkes och Ricknes förslag mot den grundlagsskyddade meddelarfriheten.

Förslaget bryter även mot traditionen inom svensk folkrörelsedemokrati. I vårt land har folkrörelserna haft en avgörande betydelse för demokratins utveckling. Folkrörelserna har mycket breda kontaktytor för att fånga upp idéer och strömningar, inte minst ur vanliga människors verklighet.

Nykterhetsrörelsen har haft ett gott rykte som kompetenscentrum i alkoholfrågor. Politiker har med förtroende kunnat vända sig dit för att få fram faktaunderlag och sakliga bedömningar. Möjligheterna till förtroliga överläggningar med inhämtning i båda riktningarna måste finnas kvar i samma former som tidigare.

I och för sig har Folke och Rickne rätt när de påpekar att fristående intressenter tillhandahåller allt mer underlag till riksdagsledamöter. Men lösningen på det problemet bör i stället vara att ge ledamöterna bättre egna utredningsresurser. Då skulle de bli mer oberoende gentemot särintressen, men även gentemot regeringskansliet.

Slutligen skulle Folkes och Ricknes förslag bli omöjligt att upprätthålla, eftersom det skulle finnas alldeles för många vägar runtom. Näringslivets organisationer skulle kunna tillhandahålla material via en enskild medlem.

Så skulle t.ex. “Fabrikant Andersson“ kunna skicka ett utkast till en motion med ett lätt maskerat följebrev på temat “Mina kollegor och jag har funderat och skrivit följande underlag …“. En facklig organisation skulle kunna kontakta medlemmar i riksdagen och så vidare.

En ledamot som behållit sina organisationsnätverk skulle alltid kunna få sig tillsänt material genom personliga ombudsmannakontakter. Skulle allt detta fallera kan man alltid låta en advokat stå som avsändare.

Vi ska inte registrera lobbyister. Svenska folkrörelser måste värna sitt oberoende och sin rätt till förtroliga kontakter med riksdagsledamöter och andra förtroendevalda. Folkes och Ricknes förslag måste läggas i papperskorgen.