Tänker osökt på när Stockholms Stad sålde ut allmännyttan och hur det gick till bakom kulisserna till ombildningen. Hotbrev och skrämselpropaganda för att tvinga tveksamma och ovilliga.

“Köper inte vi kommer det tyska bolag och köper upp er.“
Är det inte lite så också i valet?

Valet handlar om stora frågor, sådant som vi vanliga ska förstå är viktiga, men inte mer. Statens finanser, företagandet och så lilla pensionären Ida. Den senare representerar i år det folkliga inslaget i valdebatten. Ida representerar 1,6 miljoner ålderspensionärer och har fått betala högre skatt för att sänka din och min.

Nu skriver Moderaterna som inget hänt på sin valhemsida:
“Sverige har klarat sig genom den ekonomiska krisen relativt väl. Det finns samtidigt grupper i samhället som drabbats hårdare än andra. En sådan grupp är pensionärerna. Till följd av den automatiska balanseringen i ålderspensionssystemet och den svaga utvecklingen av inkomstindex har deras inkomster minskat 2010. Även för 2011 förväntas de inkomstrelaterade pensionerna minska. Tidigast 2013 kommer inkomstpensionerna överstiga 2009 års nominella nivå.“

Allvarligt, moderaterna bryr sig lika mycket nu som då, inte alls med andra ord. För nu vill de ha pensionärsröster och det kohandlas.
Men andra sidan vill också rädda pensionärerna genom givetvis sänkta skatter eller som Mona Sahlin uttryckt: det ska vara rättvis skatt mellan pensionärer och löntagare.

Men sedan finns det en grupp till – s.k. förtids och sjukpensionärer. De räknas inte in. Deras skatt blir oförändrad och beloppen ligger stilla, ty denna grupp påverkar inte valet.

Nisse från bänken med ölflaskan och tre dagars samlad skit, eftersom han sover ute, är ingen valframgång. Inte heller Lisa som fladdrat runt på stan i jakt på avgiftning och där pensionen går raka vägen ner i venerna.

Lilla Karin som inte fått pengarna att räcka till livets nödtorft besöker socialbyrån, men blir bryskt avvisad till kyrkorna och privat välgörenhet. Lilla Karin är ingen valavgörare.

Några hundra tusen barn och ungdomar som drabbas av anhörigas missbruk, främst alkohol, det tigs det om också. De får inte rösta, men en liten gest ges genom att höja alkoholskatten. En gång ett effektivt sätt att minska missbruket, idag handlar vi av grannen som varit i Tyskland.

Dessutom blir priset aldrig för högt för missbrukaren. Är det någon grupp som inte är konjunkturkänslig så är det narkomaner och alkoholister. Ursäkta jag glömde skolan.

Därav är svenska friskolor det mest eftertraktade affärsobjektet för kapitalbolag. Gratis skattepengar rakt ner i internationella kapitalets lilla ficka.

En gång läste jag att socialdemokratin värnar om de människor som kallas fotfolket – de små. Det var där man satte in resurserna för att ge bostäder, jobb, sjukvård och skola. Och inte minst, minska köerna till privat fattigvård.

Idag är socialdemokratins representanter högavlönade och deras målgrupp är i första hand medelklassen. Jo, arbetarna har blivit medelklass, inte för att deras jobb blivit finare, men för att deras löner är lite högre och att “alla“ gynnats av Alliansens skattesänkning. Dock inte solidariteten, för den har vi begravt.

När jag var barn, var Högern ett parti vars väljare hade pengar och var rika. Idag är moderater en ny arbetare med lägre skatt och ny Volvo i garaget, fast medlem i LO.

Tiderna förändras vilket innebär att synen blir sämre. Inte minst på det som tidigare var arbetare, munnen sys ihop på journalistkåren så att de skriver rätt saker och Public Service-tv håller sig inom ramarna för att inte kallas för vänster.

När jag var barn var Centern bönder, som höll till på de stora gårdarna. Mina fosterföräldrar hade ett litet jordbruk, de röstade aldrig på Centern. Folkpartiet var i min barndom klassresans parti. Från arbetarklassen stegade nyutexaminerade lärare som av någon anledning måste ha ett parti och det blev det Folkpartiet. Det stod för bildning, frihet och kyrka. VPK, gamla vänstern, skojade min fosterpappa om och kallade dem ryssavkommor.

Då handlade valet om politiken i högre grad och partiledarna. Ja, partiledarna var den stora roliga debatthändelsen, där min fosterpappa satt framför radion och hummande skrattade när de gamla ledarna, som hans sa, munhögs.