I det gamla Fattigsverige sålde vi barn på auktioner och den familj som erbjöd lägst fick ta barnet. De äldre var inte ens värda att auktionera ut, så dessa placerades direkt på fattighusen. I det gamla Socialsverige hade barn ett ringa värde som barn, men kunna utnyttjas som arbetskraft.

Barns obefintliga värde sträckte sig långt in i modern tid, alltså de barn som inte klarar av sin familj eller tvärtom. Nu är vi tillbaks i någon form av Moment 22.

Stökiga och inte allt för attraktiva barn och ungdomar säljs nu till högst bjudande. Familje- och HVB-hem har blivit en ny gyllene industri en form av legaliserad barnhandel.

Barn som placeras idag kan delas in i tre kategorier:
De små ännu inte formade liven, där familjehemmen kan forma dem efter bästa modell. Mellangruppen mest bestående av barn som inte klarar av att bo hemma, men ännu inte skadats så pass att de anses vara problem.

Den sista gruppen är barnen som ingen vill ha, om man inte får tillräckligt betalt. Här har kommunerna försökt att lyfta arvoden och omkostnadsdelar, men inte tillräckligt för att attrahera eventuella familjer.

HVB-hem som anses vara specialkompetenta på vissa ungdomsgrupper startas av allt mer märkliga konstellationer. Idag kan en medlem i Hells Angels/Brödraskapet likaväl som en kyrklig organisation starta sådana hem. Hemmen rekryteras av privata företag.

Attendo Care köper upp bra familjehem till betydligt högre pris än kommunerna kan erbjuda. Attendo säger också att man ger bättre handledning och utbildning är vad kommunerna gör.

Färska undersökningar visar att barn som omhändertas för LVU (lagen om vård av unga) återfaller eller misslyckas ofta i sina placeringar. Ungdomar som vistas på HVB-hem och statens särskilda ungdomshem vittnade nylingen inför regeringens representanter om de problem som finns på dagens moderna barnhem.

Ungdomar skriver under kontrakt som ger de vuxna fri integritetskränkning. Det handlar inte bara om ungdomar med missbruksproblem, utan generellt placerade ungdomar. Straff som indragen veckopeng, äta kall mat, inte få träffa föräldrar, inte ringa, inte använda datorn, utmäts för allt från för sen ankomst till slarvigt städade rum eller dåligt humör. Värst säger barnen är känslan av att inte tillhöra familjen.

Rapporterna från ungdomarna var så alarmerande att Barnombudsmannen Fredrik Malmberg bland annat kräver att varje barn ska få en socialsekreterare som tar till vara barnets intresse gentemot samhället.

Behandlingsföretaget Attendo har i dag 200 jour- och fosterhem, de säljer i sin tur platserna till kommunerna. Om inte kommunen kan rekrytera familjehem, går Attendo in och köper upp.

Företaget betalar upp till 9000-10 000 kronor per månad för ett så kallat “svårt barn“. Kommunerna ligger på hälften. Arvodet – själva lönen – är beskattningspliktig, men en stor del betalas ut som omkostnader för barnen. Attendo erbjuder dessutom en ersättning till sina familjer, även om de under en tid har tomma platser.

Än så länge har inte kommunerna redovisat vad den privata barn- och familjehemsvården kostar, men vi vet att sjukhusens personalkostnader ökade lavinartat när man började anlita inhyrd arbetskraft.

Jag anser inte att familjehemmen ska arbeta gratis, det ska betalas både skälig lön och omkostnadsdel. Men omkostnaden ska gå till barnen och inte till att höja familjens sociala ekonomi.

I en situation där privata marknad hittat en ny luckrativ nisch att håva in skattemedel, ser jag med oro om hur framtiden blir.

I ett av de förslag som bland andra föreningen Samhällets Styvbarn ställer sig bakom, om ökat skydd juridiskt och rättsligt för placerade barn, kan kommunerna köpa sig fria från ansvar. Ansvarsfrågan läggs över på privata aktörer som i sin tur bollar tillbaks. Detta kallas med andra ord rättsosäkert läge.

Kommunerna pantsätter placerade barn, utan att veta vem som blir skadeståndsansvarig. Barn- och äldreminister Maria Larsson vill ha en Lex Sarah inom socialtjänsten. Hur kommer det att fungera i spannet mellan privata vårdbolagsanställda familjehem?

Även om vi inte kan stoppa vårdbolag från att köpa familjehem, så måste barnens placering vara en fortsatt kommunal angelägenhet med fullt kommunalt juridiskt ansvar. Det borde föranleda att kommunerna granskar också vårdbolagens familjehem, innan man placerar barnen.

Skrämmer vi nu bort familjer som vill ta hand om barn? Nej, det finns familjer som vill, kan och är kompetenta att ta hand om barn, men som inte godkänns. Avslagen handlar ofta om rent löjliga saker som att barnet inte kan få eget rum eller att bostaden är för liten.

Barn som behöver ny familj letar inte efter eget rum, utan efter trygghet i vuxenvärlden. Den kan man ge även om barn delar rum eller man bor på liten yta.

Ett annat viktigt problem i sammanhanget är att familjehem ofta har tre till fyra barn placerade förutom egna barn. Man konkurrerar alltså med ytterligare barn som behöver omvårdnad.

Det behövs kunskap för att ta hand om barn och ungdomar, ja, men framför allt behöver barnen känna sig behövda och att de har ett människovärde.

• Fotnot: Jag rekommenderar Svenska Dagbladets artikelserie om hur fosterhem blivit en växande marknad. Och här en länk till BO:s rapport med barnens egna berättelser (pdf-fil).