Årets sommarplågor – hela listan!

Vår nya krönikör Nathalie Winberg, ung konstnär i Göteborg, är trött på alla sommarklyschor, påtända killar, alkade föräldrar och välkomnar hösten.

Jag vet inte om det är min sakta stigande ålder eller om det är bristen på solsken den här sommaren som gjort mig till en sån surmulen klagotant och alla andra till idioter. Men jag orkar inte med folk längre.

Det är vidrigt när sommaren lider mot sitt slut och alla bilder dyker upp på Facebook.
Jag vill inte se fler bekanta fulla “feminister“ i rödmålade läppar med en grabbs näve kring ena bröstet. Hippt. Fräscht! Orkar inte höra om hur patriarkatet personifieras i Reinfeldt och alla jävla män samtidigt som hon gladeligen tillfredställer sitt bekräftelsebehov via diverse vänsterhipstergrabbars sängar. Helt legitimt.

Jag är trött på att uthärda kvällarna i kassan på extraknäcket. Påtända killar som skriker två decimeter från mitt ansikte när jag vägrar sälja tobak till dem när de har med sig småtjejer utan legitimation. Som går runt i sin lilla bubbla och inbillar sig att de är kungar och jag kassaslav. Men. Snälla. Nån.

Ännu värre är de alkoholiserade föräldrarna. Jag står inte ut. I två år har jag följt dem. En kvinna särskilt. Mosigt ansikte och röda ögon. Pratar gärna om blommor och försöker göra allt för att avleda uppmärksamheten från sitt missbruk. Förra sommaren var barnen alltid med. Jag tyckte synd om dem.

Hon köper sexpack trefemmor varje dag. Förra sommaren såg jag en situation som gått för långt. Nu har jag inte sett barnen på ett år. Vet inte om det är bra eller fruktansvärt. Orkar inte med hennes lismande flin. Så hon har slutat gå till min kassa. Tittar ofta med rädsla i blicken på mig. Som att hon vet att jag vet.

Pallar inte med fler klyschiga pro-cannabis-kommunister som inte alls förstår parallellen man försöker diskutera mellan passivisering av befolkningen via droger och den alltid hatade kapitalismen. Som i sin tur inte kan förklara för mig hur man knarkar fairtrade eller ekologiskt. Som tror på solidaritet och allas lika värde. Ja så vida vi inte talar om någon som tycker annorlunda än en själv då. Solidaritet – en enkelriktad gata.

Orkar inte med alla roséalkisar som dricker tre gånger mer än vanligt veckorna 28-32 och misslyckas med en vit vecka under hela sommaren. Patetiskt.

Vill inte kännas vid Anja Pärsons sommarprat och begreppet internaliserad homofobi. Orkar inte med Lugnet och hennes Verk, hycklandet mellan att spara in och att samtidigt vräka på. Dör när föräldrar fortsätter bjuda minderåriga på alkohol och intalar sig att det bidrar till hälsosammare alkoholvanor i framtiden när de VET att det är fel.

Hur svårt kan det vara att försöka vara en bra människa? Anstränga sig lite. Leva upp till några väl valda ideal och skaffa en moralisk kompass. KOM IGEN.

Jag är inte perfekt, men förutom en gnutta för mycket självgodhet är jag ett förträffligt exempel på en bra människa. Fattar inte vad alla andra har så svårt med?

• Fotnot: Krönikan publiceras även i tidskriften Narkotikafrågan

Etiketter:

Annonser