I rapporten ”Gör skillnad!” redovisar IOGT-NTO:s Juniorförbund undersökningen om landets kommuner stöd för barn som lever med förälder som missbrukar alkohol eller narkotika. Studien har gjort sedan 2004. Av de 80 procent av kommunerna som svarat framgår att cirka 2 800 barn deltagit i riktad stödverksamhet.

Det är bara 1,9 procent av antal barn med minst en beroende förälder, enligt Socialstyrelsens tidigare beräkning, eller bara 1 procent av barn till föräldrar med riskbruk, som nås av stödet (i de kommuner där sådan verksamhet erbjuds), enligt rapporten.

– Stödgrupper kan ge barnen trygghet och andrum, se att de inte är ensamma. Det är allvarligt att bara en bråkdel av barnen hittas och får hjälp. Stödinsatser har ökat i flera kommuner, men det räcker inte. Det här är ett svek mot barnen, som borde kunna lita på oss vuxna. Vi tror också att antalet barn som inte upptäcks är ännu större och hoppas mer tillförlitliga siffror tas fram, säger Catharina Sandberg, förbundsordförande i Junis, till Drugnews.

Frågan om vilket stöd som erbjuds i kommunerna har brettats i Junis undersökning. Tidigare frågades om kommunen hade stödgrupper för barn i missbrukarfamiljer, numer frågas även om exempelvis stödsamtal, kontaktperson, verksamhet i familjegrupp, elevvården och läger, som även annan arrangör ordnar.

91 procent av kommunerna (210 av de 232 kommuner som svarat) uppgav att de kunde hänvisa till stödverksamhet 2013. Men antal barn som nås ökade bara från 2 000 till 2 800 med nya frågeställningen, jämfört med året före.

Junis hade förväntat sig att ännu fler skulle nås när fler verksamheter inräknas, det kan bero på att samma barn deltar i fler åtgärder. Det skiljer en hel del mellan kommunernas insatser.

Örebro lyfts fram som exempel att i flera år uppmärksammat de glömda barnen och nu permanentat sin ”Sputnik”-verksamhet. I Uddevalla framhålls ”Smillagruppen”, en öppen förskola för barn och deras mammor med eget eller anhörigs missbruk. Åtvidaberg har satsat på ”Bus-ambassadörer” och utbildat skolpersonal att se och känna igen orostecken hos barnen. I Kolsva i Köping har särskilda skolsatsningar i elevhälsan gjorts.

Men 21 kommuner (9 procent av de som svarade) uppgav att de inte har någon stödverksamhet alls att hänvisa till för dessa utsatta barn. Flera av dem är småkommuner i Norrland. Men det finns även flera kommuner som har stödgrupper att erbjuda, men som inte ett enda barn har gått till.

– Mindre kommuner borde kunna samarbeta och skicka barnen till varandras aktiviteter, de behöver ju inte ha egen verksamhet. Om inte annat borde de kunna erbjuda stödsamtal. Och kommuner som inte når barn till sin verksamhet bör ju marknadsföra den bättre, även informera växeltelefonist och socialtjänst om att den finns, så att unga som ringer inte behöver kopplas runt, säger Anna Carlsson Cheikh, förbundskonsulent på Junis som följt upp enkäterna.

När kommunerna fick rangordna viktigaste insatserna för att utveckla sin stödverksamhet, så blir blev vanligaste svaret lite förvånande ökat samarbete mellan kommunens egna insatser. Därefter ökad information, politiska prioriteringar och först på fjärde plats mer resurser.

Storstäderna har ibland inte nått fler barn med stödverksamhet än engagerade mellanstora kommuner. Bara 163 barn (!) rapporterats fått stöd i Stockholm stad, medan Lund nått lika många som Malmö (120 barn) och Linköping 115 barn, enligt undersökningen.

Öckerö kommun på västkusten har uppmärksammats för att lyckats halvera ett tidigare utbrett ungdomsfylleri med framgångsrik opionionsbildning. Men när det gäller hitta barn i missbruksmiljöer, så är det knepigare – bara ett barn fick stödsamtal ifjol i kommunen, enligt Junis rapport.

– Det stämmer säkert. Vi har ett omfattande vuxendrickande och vet att barn drabbas, men det är svårt att hitta dem. Vi kan erbjuda stödgrupper, har samarbete med kyrkan, vänder oss till skolan. Men det är som ett ”höga häckarnas helvete”, skam- och skuldkänslor och man försöker gömma familjehemligheten, berättar Håkan Fransson, engagerad drogförebyggare i Öckerö kommun, för Drugnews.

De flesta av barnen i landet som får stöd har kommit dit vanligast via socialtjänsten, skolans elevhälsa är en annan viktig ingång. Men som sagt, bara en bråkdel av de berörda barnen får hjälp i kommunerna.

– Denna situation är oacceptabel. Vi måste fortsätta att trycka på för en förändring. Kändisar och författare har berättat om hur det var att växa upp i familjer med beroendeproblem och kunskap sprids. Det är obegripligt att vuxenvärlden blir förvånad varje gång det tas upp. Barnen har rätt till stöd och kommunerna måste fokusera mer  på det, säger Catharina Sandberg.

Regeringen slussade tidigare särskilt stöd till kommunerna för att starta stödinsatser för barn i missbruks- och riskbruksfamiljer eller där psykisk sjukdom fanns. Men erfarenheten var även då att barnen var svåra att nå och de öronmärkta pengarna utnyttjades inte fullt ut.
– Staten vill inte pressa kommunerna, utan samarbeta. Vi har nu skruvat om arbetet utifrån bland annat Junis rapporter och initierat en triad – med Socialstyrelsen, SKL och Folkhälsomyndigheten – för att via missbruksvården, sjukvården, lokalt arbete och skolans elevhälsa nå barnen på bättre sätt. Fler får nu hjälp, säger Ulrik Lindgren, politiskt sakkunnig på Socialdepartementet hos barnminister Maria Larsson, till Drugnews.

Bland annat har 15 statliga miljoner årligen perioden 2011-2014 gått till lokala utvecklingsprojekt för utsatta barn via Folkhälsomyndigheten.

Junis uppmanar till läsa kommunrapporten ”Gör skillnad!” (pdf-fil, 70 sidor), använda siffrorna och agera.