För några dagar sedan publicerade West Africa Commission on Drugs (WACD) rapporten Not Just in Transit – Drugs, the State and Society in West Africa (pdf-fil, 64 sidor). Ordförande i kommissionen är Olusegun Obasanjo, expresident i Nigeria. Han har skrivit förordet tillsamman med ingen mindre än Kofi Annan, f.d. generalsekreterare i FN, numera ordförande i Kofi Annan Foundation som tillsammans med WACD också står bakom rapporten och även varit med och grundat WACD.

Länderna i Västafrika präglas i stor utsträckning av svaga och misskötta statliga institutioner, korrumperat rättsväsende, utbredd fattigdom, illa fungerande infrastruktur och politiskt betingat våld. Detta utgör tillsammans ett scenario som passar perfekt för narkotikaligor. Det senaste decenniet har regionens länder drabbats hårt av ligornas verksamhet. Dessa behöver omlastningsmöjligheter och söker hela tiden efter nya smugglingsvägar och metoder så att de kan tillfredsställa den efterfrågan på narkotika som finns i de rikare delarna av världen.

Samtidigt går det alldeles utmärkt för ligorna att sälja sina produkter vid omlastningsplatserna och längs med smugglingsvägarna. Man får visserligen mindre betalt där, men riskerna är mindre. Ett nytt och stort missbruksproblem har således etablerat sig i Västafrika.

Allt detta beskrivs någorlunda förtjänstfullt i WACD:s rapport. Inget nytt egentligen eftersom problemet är väl känt för alla som följer med i de internationella diskussionerna om narkotikaproblemet. Och avsikten har knappast varit att ta fram nya fakta. Istället handlar det om att WACD vill öppna en ny front i det krig mot FN:s narkotikakonventioner som pågått i snart två decennier, med målet att legalisera all narkotika. Synnerligen sorgligt att Kofi Annan – återigen – lånar ut sitt välrenommerade namn till detta.

Debatten om att legalisera narkotika har sin bas i Europa och USA. På senare år har Latinamerika också blivit en viktig arena för detta. I Asien är det här ingen stor fråga, även om diskussionen finns här och där.

Afrika har knappt alls varit inblandat. Där finns dock ett gammalt och stort problem med cannabismissbruk som de politiskt ansvariga gör vad de kan för att motverka och hålla tillbaka. När cannabis narkotikaklassades internationellt under mellankrigstiden var just Egypten och Sydafrika starkt pådrivande, två länder med lång erfarenhet av drogen.

På FN-mötena om narkotikaproblemet är de afrikanska ländernas representanter så gott som alltid mycket tydliga med att de vill arbeta mot missbruk av narkotika och att de vill inte ha någon annan syn på cannabis än den som gäller enligt FN:s narkotikakonventioner. Detta är logiskt ur många synvinklar. Afrika är den kommande kontinenten. Ekonomiskt har utvecklingen kommit igång starkt och det gäller att den unga befolkningen utbildar sig och skaffar sig yrken som gör att ekonomin tar fart på riktigt så att Afrika kan lämna fattigdomen bakom sig.

Narkotikamissbruk har ingen plats i denna utveckling, särskilt inte cannabis; den drog man blir dum och slö av – om man ska sammanfatta forskningsläget till ett minimum. 

Den afrikanska hållningen i narkotikapolitiken är givetvis ett hinder för legaliseringsivrarna. Afrikanska Unionen har över 50 medlemsländer och Afrika håller på att utvecklas till en tung spelare i internationella sammanhang i takt med att det politiska läget i många länder blir bättre och ekonomin utvecklas. Så det gäller för legaliseringsivrarna att så split och förvirring så gott det går. Jag menar att bildandet av WACD ska ses i ljuset av detta. Med George Soros’ pengar i botten, via den av honom grundade Open Society Foundations, försöker WACD etablera sig internationellt i syfte att få den betydelse i Afrika som Global Commission on Drug Policy (också till stor del finansierad av Open Society Foundations) har fått i hela världen.

Vad är det som WACD föreslår? Vad står det i rapporten, förutom att man beskriver problemet? Huvudbudskapet är att WACD vill avkriminalisera bruket av narkotika och innehav för personligt bruk, det vill säga själva konsumtionsdelen av narkotikamarknaden ska vara legal.

Detta motiveras i rapporten på följande vis:
”Decriminalising drug use is one of the most effective ways to reduce problematic drug use as it is likely to facilitate access to treatment for those who need it.”

Så om det blir lagligt att använda och inneha narkotika blir behandling mer tillgänglig. Hur det ska gå till förklaras inte. Behandling kräver ekonomiska och andra resurser, en bristvara i alla avseenden i fattiga länder. Tror rapportförfattarna på mirakel? Och varför skulle inte rättsapparat och behandling kunna samarbeta? Det finns många bra exempel på hur detta kan organiseras.

Det som också är märkligt är att WACD föreslår att länderna ska intensifiera jakten på de grova narkotikabrottslingarna. I och med att rättsväsendet inte ska beivra småskaliga narkotikabrott så ska resurser frigöras för att sätta fast de stora skurkarna. Det ska alltså vara lagligt att köpa och använda narkotika men det ska samtidigt vara strängt förbjudet att förse narkotikakonsumenterna med de varor de eftertraktar.

Som alla vet är efterfrågan på beroendeskapande droger särskilt kraftfull. Folk är beredda att betala dyrt för att få sina droger och därför kommer det inte att saknas säljare så länge efterfrågan finns där. En storlangare som åker i fängelse ersätts omedelbart av någon annan som är villig att ta stora risker för att tjäna snabba pengar.

Och om Kofi Annan och de andra i WACD får som de vill kommer efterfrågan med all sannolikhet att öka väsentligt i och med att de juridiska spärrarna tas bort helt för att hålla på med narkotika i mindre skala. 

För att understryka vilken riktning WACD anser att narkotikapolitiken bör gå finns ett avsnitt i rapporten (sid 33-35) där man beskriver hur utvecklingen i vissa länder går mot avkriminalisering/legalisering ”influenced by the costs and benefits to the criminal justice system and the relative social and individual harms”. Det vill säga man menar att det går att spara pengar i rättsväsendet om man legaliserar och skadorna är ändå inte så stora för individ och samhälle. Cyniskt? Ja, det anser i alla fall jag. Och vem kan med säkerhet säga hur stort missbruket blir på sikt när bruk och innehav blir lagligt?

Kanske ännu mer intressant med WACD:s rapport är nog det som inte tas upp i den: barnperspektivet. Afrikas främsta tillgång är den unga befolkningen. Framtiden finns hos de unga. Just i Afrika är Barnkonventionen av extra stor vikt, inte minst artikel 33 som handlar om barnets rätt att skyddas från missbruk av narkotika. Denna rätt gäller naturligtvis alla barn i hela världen, men det blir extra påtagligt i de allra fattigaste länderna, varav flera av dem ligger just i Västafrika. Varför skriver inte rapportförfattarna något om barnen? Varför skriver man inget om vikten att förebygga att unga människor alls börjar med narkotika? Vart tog Barnkonventionen vägen?

Hur kunde Kofi Annan hamna i det här? Redan det som Global Commission on Drug Policy gick ut med för ett par år sedan, och där Kofi Annan var ett av de tyngsta namnen, var illa nog.

Men där formulerade man sig mer inlindat med rekommendationer till ansvariga politiska ledare om att undersöka alternativa vägar i narkotikapolitiken i stil med ”it is unhelpful to ignore those who argue for a taxed and regulated market for currently illicit drugs”. I WACD:s rapport tar man några steg närmare att propagera fullt ut för legalisering. Man vill göra konsumtionsdelen av marknaden laglig samtidigt som man rimligen måste inse att det i så fall blir en omöjlig uppgift att begränsa utbudet av narkotika genom att rättsligt bekämpa smuggling och langning.

Kofi Annan har genom att medverka i West African Commission on Drugs tagit ännu ett stort kliv in i legaliseringsrörelsens djupa famn, bort från en narkotikapolitik som skyddar barn och unga från narkotikamissbruk. Tragiskt.