Amerikanska drogkemisten Alexander ”Sasha” Shulgin avled i juni. Han lanserade ecstasy brett, offentliggjorde recept på droger, men var även konsult åt DEA. Narkotikaexperten Jonas Hartelius tecknar ett porträtt.
Alexander Shulgin (1925-2014) visade redan i ungdomen att han var en begåvad kemist och fick som 16-åring ett stipendium till Harvard-universitetet. På 1970-talet etablerade han ett eget laboratorium för syntes av hallucinogener. Han fick tillstånd av federala narkotikakontrollmyndigheten (DEA), och var också under många år inofficiell konsult åt DEA. År 1988 skrev han en handbok om federal narkotikakontroll.
Under senare delen av 1900-talet blev Shulgin den mest kände drogutvecklaren på den psykedeliska marknaden. Han fokuserade på syntes av fenetylaminer respektive tryptaminer. Den första gruppen innehåller bl.a. MDMA (”ecstasy”). Särskilt ägnade han sig åt 2C*-gruppen, där bl.a. 2C-B och 2C-I med tiden skulle få stor uppmärksamhet och narkotikaklassas.
Han kom att återupptäcka MDMA som psykoaktiv substans (den hade syntetiserats första gången 1912, men fallit i glömska). Det skapade stort intresse för användning av MDMA i psykiatrin, bl.a. vid samtalsterapi. Tryptamingruppen innehåller bl.a. DMT och ibogain. Allt sammanfattade han i två stora volymer, PiHKAL (1991, 978 sidor) och TiHKAL (1997, 804 sidor). Där beskrev han förutom syntesvägar även doser och upplevelser.
Totalt syntetiserade Shulgin över 200 psykoaktiva substanser.
Han införde också ett eget förkortningssystem för dessa droggrupper, så att 2-(4-brom-2,5-dimetoxifenyl)etanamin blev 2C-B. Systemet har vunnit hävd och har använts även av svenska Folkhälsomyndigheten, även om det inte ännu blivit vetenskaplig standard. Ett annat viktigt bidrag till den experimentella forskningen om drogers effekter är Shulgins skattningsskala för att ge ord åt syn-, hörsel- och kroppsintryck under ett rus.
Shulgin företrädde en psykedelisk filosofi: droger såg han som användbara för att utforska det mänskliga psyket. Han var dock medveten om att de nya substanserna kunde skapa risker. I TiHKAL skrev han (s. xxvi): att psykedeliska droger ”inte kan användas för inlärning och växt av vem som helst”. Samtidigt lästes hans böcker intensivt som ett slags biblar i stora grupper inom drogkulturen.