Norman Ohler ger i boken Der totale Rausch: Drogen im Dritten Reich (”Det totala ruset – Droger i Tredje riket”; titeln är en ordlek på ”Der totale Krieg”, nazisternas paroll under senare delen av kriget) viktiga och till stor del nya förklaringar till märkliga beslut inom den tyska statsledningen och krigsmakten under andra världskriget.

Adolf Hitlers livläkare, doktor Theodor Morell, använde sina egna kurer och kombinationer, ofta som injektioner, för patienter. Genom att Morell förde daglig journal över sina ordinationer med extrakt, vitaminer, stimulerande medel och läkemedel har man kunnat rekonstruera vad Führern dagligen fick i sig. Ofta kunde det vara upp till 20 administreringar per dag. Listan omfattar enligt vissa källor 74 substanser eller beredningar. Många av dem skulle senare klassas som narkotika eller liknande.

Tyske journalisten och författaren Ohler noterar att Morells blandningar för Hitler kan ha påverkat dennes hälsa allvarligt. Hitler visade tidigt symptom på bland annat manisk-depressiv sjukdom, och för detta tillstånd är det klart olämpligt att ordinera metamfetamin (som under 1960-talet i USA kom att kallas ”speed”) eller andra centralstimulantia. Hitler uppträdde också vid flera offentliga evenemang som ”speedad”, som ett resultat av de höga doserna centralstimulantia, något som kan iakttas på dokumentärfilmer.
PÅVERKADE BESLUT
Ohlers sammanställning ger en ny bild av viktiga delar av andra världskrigets militära historia.

Det gäller särskilt den tyska offensiven i Frankrike i maj-juni 1940. Krigshistorikerna har beskrivit den snabba tyska framryckningen från Ardennerna mot franska kanalkusten som ett resultat av en briljant ny pansartaktik. Till stor del stämmer detta.

Men den tidigare okända faktorn var att offensiven genomfördes med trupper påverkade av metamfetamin, (tyskt varunamn Pervitin). Den tyske generalen Heinz Guderian, som ledde anfallet, skrev i en order till sina soldater att han skulle komma att kräva att de skulle hålla sig vakna i 48 timmar. I själva verket blev det 17 dagar. Britter och fransmän kunde bara se på hur ”speedade” tyskar dundrade fram och hur de själva blev inringade vid Dunkirk. Brittiska armén höll på att förintas.

Plötsligt slog tyskarna halt. De allierade förstod ingenting. Under det tyska stridsuppehållet hann de emellertid organisera en undsättningsflotta, som till slut evakuerade över 330 000 man till Storbritannien.

Ohler finner förklaringen till det stoppet hos den tyske flygvapenchefen Hermann Göring. Denne hade skadats vid den misslyckade nazistiska ölhallskuppen i München 1923 och behandlats med morfin, varvid han utvecklade ett beroende och fortsatte denna vana även under andra världskriget. Han hade ett komplex gentemot höga officerskolleger, särskilt inom armén, och ville hävda sig på olika sätt. Under ett morfinrus fick han en idé om att hans Luftwaffe skulle göra slut på de allierade trupperna vid Dunkirk och därmed vinna stor ära. Som Hitlers förtrogne kunde han influera strategiska militära beslut. Därav Hitlers haltorder.

Eftersom Dunkirk ligger tvärs över Engelska kanalen, skapade den tyska haltordern en möjlighet för Royal Air Force att med full kraft bekämpa tyskt flyg. Guderian kunde bara titta på, men han fick efter några dagar tillstånd att rycka fram. Fast då hade de flesta allierade soldaterna evakuerats.

Hitlers drogframkallade växlingar i sinnesstämning och varseblivning gjorde att han kunde uppfatta ett militärt läge helt felaktigt.

Hösten 1944, då läget snabbt försämrades för Tyskland, gjorde hans starka påverkan av Eukodal (oxikodon) att han var euforisk och uppfattade situationen som mycket bättre än den verkligen var. Efter hand kunde Morell inte längre hålla Hitler i ett mer eller mindre permanent rus.

Hitlers hälsa försämrades och hans personlighet föröddes. Han kom allt mer att framträda som det mänskliga vrak han länge varit bakom rusens maskering. Till slut begick han självmord den 30 april 1945. Omkring 60 miljoner människor dog under andra världskriget.

• Fotnot: Boken ”Der totale Rausch, Drogen im dritten Reich” av Norman Ohler ges ut på tyska av förlaget Kiepenheuer & Witsch GmbH, 368 sidor.