2017 blir ett spännande år

2016 går mot sitt slut och frågan är hur vi ska summera det, vi som vill ha en restriktiv narkotikapolitik. Ett bra år eller ett skitår? undrar Per Johansson, RNS, i en nyårskrönika och ser fram emot 2017.


Den stora händelsen borde ha varit UNGASS-mötet i FN-huset i New York i april. Men då hände egentligen ingenting. Vilket tyvärr var rätt så bra. Legaliseringsfolket hade förstås velat se stora förändringar i FN:s narkotikakonventioner såsom att lyfta ut cannabis ur systemet och göra det till en legal drog jämställd med alkohol och tobak. Men så blev det inte. I New York. I april.

Om ingenting hände i april så hände desto mer i november när Kalifornien och några delstater till i USA i samband med presidentvalet röstade för att legalisera cannabis. Att USA inte lever upp till vad man åtagit sig mot FN-systemet kommer givetvis på sikt att undergräva FN:s narkotikakonventioner.

Hur ser det ut hemma i Sverige? Folkopinionen är tydligt samlad kring den restriktiva linjen. Men de som har ansvaret att genomföra politiken verkar rätt vilse i pannkakan.

Den ansvarige ministern, Gabriel Wikström, funderar fortfarande på vad han vill göra, efter drygt två år på sin post. Det enda han kommit med hittills är att utöka sprutbytesverksamheten.

Frontlinjen i det narkotikapreventiva arbetet, polisen, befinner sig i ett kaotiskt tillstånd. Rikspolischefen Dan Eliasson får ta emot stryk från alla möjliga håll för detta. Orättvist kanske eftersom polisreformen beslutades i riksdagen över blockgränsen. Men någon måste trots allt bära ansvaret. Hur det än blir med rikspolischefen måste uppdraget och villkoren för polisens arbete göras om i grunden. Men som tur är tar folk saken i egna händer. De nerlagda narkotikaenheterna uppstår lite här och där, fast de egentligen inte ska finnas. Mest beroende på de lokala opinioner som kommer till uttryck.

Den avgörande frågan under nästa år, och säkert ännu längre fram, är synen på cannabis.

Ett tidens tecken är att ledarskribenter, kulturskribenter, krönikörer m fl. i etablerade media vill särskilja cannabis från annan narkotika. Anmärkningsvärt är att Dagens Nyheters medicinreporter Amina Manzoor nyligen hävdade att legalisering av cannabis har vetenskapligt stöd. (Jag kommenterade det här.)

Det är modernt, inne, radikalt, progressivt, liberalt, vänster, i linje med mänskliga rättigheter (välj det som passar bäst) att kritisera förbudet av narkotika i allmänhet och cannabis i synnerhet. De som lever på att ha åsikter i media har greppat detta. Vissa är mycket aktiva och driver frågan framåt, men de flesta håller tyst. Enstaka skribenter står upp för den restriktiva linjen, men de är få i media idag. I mediamatchen leder anti-förbudslinjen stort.

Ett problem dock med detta är folkopinionen. Folk är mot knark. Av många olika skäl. Ett skäl som jag tror är underskattat är att ganska många i Sverige idag har erfarenhet av att någon släkting eller nära bekant gått under på grund av narkotika. Det är inget man drar upp vid fikabordet på jobbet, men det har hänt mig åtskilliga gånger under åren att folk berättar om detta för mig när de får reda på vad jag jobbar med.

Det finns ett svalg mellan ”vanligt folk” och de som lever på att ha åsikter i media. Så är det säkert i många frågor, men det är extra tydligt när det gäller narkotikapolitik.

Den stora majoriteten av befolkningen har inte politisk debatt som sitt huvudintresse. Tur det. Det är så många olika saker som måste fungera i ett samhälle och allt kräver engagemang i stort och smått. Bussarna ska gå i tid, lärarna måste höja kunskapsnivån i skolan, åkrarna ska plöjas, pappersbruken måste hålla igång 24/7, hemtjänstpersonalen måste hinna hem till alla som behöver deras hjälp. Många hänger med hyfsat i politiken, men lägger sitt intresse på en ”lagom” nivå, maxar intresset när det är dags för val och gör då sin plikt och går och röstar.

För de som har politik som yrke är situationen ganska annorlunda. De med politiska uppdrag lever väldigt tätt ihop med de som i media bevakar och har åsikter om politik. De lever i en sorts symbios där de behöver varandra; politikerna för att nå ut och mediefolket för att ha något att göra nyheter på eller skriva ledarartiklar om. Så har det alltid varit och så kommer det att bli. Men betydelsen av denna symbios har ökat kraftigt i och med att partierna inte längre är några folkrörelser. Medlemmarna är så få att den egna apparaten inte är en kanal att nå ut till och kommunicera genom. Tydligast är detta för ungdomsförbunden.

Centerpartiets ungdomsförbund hade 1948 mer än 115 000 medlemmar. Idag har man 1306 (ettusentrehundrasex) enligt Wikipedia. Det ser ungefär likadant ut i de andra förbunden.

Det är inte mycket att säga om detta. Samhället förändras och vi anpassar oss till det. Att media spelar så mycket större roll i politiken idag jämfört med tidigare kan man tycka hit eller dit om, men det är bara att gilla läget. Och göra vad man kan för att utnyttja situationen till sin fördel.

Ytterst handlar det alltid om vilka idéer och lösningar på problem som är bra respektive dåliga. Det är svårt – jag vill nog säga omöjligt – att lura på folk riktigt dåliga lösningar på de problem vi har i samhället.

Att legalisera cannabis är en riktigt dålig idé, både i teori och praktik. Vi lever mitt uppe i ett naturligt experiment där några befolkningsrika och välmående områden i världen legaliserar och kommersialiserar cannabis.

Vi har en spännande tid framför oss när vi kan följa hur detta experiment utvecklar sig. När kommer motreaktionen och hur kommer den att se ut? Framtiden är ovanligt oviss och därför spännande. Jag ser fram emot 2017.

Annonser