Men polisen har svårt komma åt den öppna droghandeln, den flyttar ofta några hundra meter bara. Det är som att slåss mot väderkvarnar…

Det senaste året har jag och mina kära medarbetare kämpat en ojämn kamp mot de som sprider död i form av heroin. Vi griper langare i parti och minut. Några lyckas vi låsa in. Men många släpps ut redan innan avrapporteringen ens har hunnit bli färdig.

Samhällets prioritering (och ja tyvärr även rättsväsendets) av resurser till denna typ av problem och brottslighet är otillräcklig. Med snart 30 år i myndigheten kan jag konstatera att nedmonteringen av polisens resurser mot narkotika började omkring 2006. Därifrån har det varit en sakta sluttande nedförsbacke.

Den sista spiken i kistan kom med den nya organisationen. När man avskaffade alla specialistgrupper och en gång för alla nedmonterade gatulangningsgrupperna.

I några områden, däribland vårt lokalpolisområde, finns ett fåtal tappra kämpar kvar. Men arbetet sker i daglig prioritering mot andra uppdrag och ett ständigt knapert resursläge.

Men det är inte bara polisens resurser som tryter. Även socialtjänst och beroendevård saknar vad som behövs för att hjälpa de som lider av drogberoende.

Priset är högt. Bara de senaste fyra månaderna har fyra personer som jag kände genom mitt arbete avlidit till följd av överdoser. De var alla söner, bröder/systrar, pappa/mamma till någon. Familjer som nu ska tillbringa en jul i sorg och saknad. Emil* var en av dem.

Vårt samhälle borde kunna bättre.

• Fotnot 1: Emil avled av en överdos. Hans syster skrev nyligen en debattartikel i Aftonbladet om synen på missbrukare, ”Varför var Emil värd mindre än oss andra?”
• 2: Länk till Sveriges Radio-reportage om specialinsatsen mot narkotika i centrala Stockholm.

av
LENNART KARLSSON
kommissarie och chef för narkotikagruppen i lokalpolisområde Norrmalm
ordförande Svenska Narkotikapolisföreningen, SNPF.