För ett knappt år sedan tog Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle fram ett nytt narkotikapolitiskt handlingsprogram i tio punkter. Det vore fel att påstå att det fått stor uppmärksamhet i debatten. Så fungerar det nästan aldrig med organisationers programförklaringar.

Att ta fram ett program handlar om att renodla organisationens uppfattningar för att ha en plattform att stå på i sitt arbete och när man ger sig ut i samhällsdebatten. Utan denna grund blir man offer för de kastvindar som präglar i stort sett all politisk debatt. Man hamnar i att agera reaktivt på andra aktörers utspel istället för att proaktivt driva en egen agenda.

Det är naturligtvis inte fel att reagera på vad andra gör i debatten om man har klart för sig vad man själv vill få ut av den när man deltar. Till det behöver man en idé, ett program, en punktlista över vad man tycker är viktigt och vilka förändringar man vill ska ske.

I den allmänna debatten om narkotikapolitik kan det ibland verka som om legalisering av cannabis är en het politisk fråga. Så är det inte.

Inget parti är i närheten av driva den frågan även om några politiska ungdomsförbund gör det. Ungdomsförbunden är inga stora organisationer idag – förr, före både tv och internet, var de jättestora – och med tanke på att så få röker cannabis i Sverige saknas den opinionsbas de skulle behöva för att nå framgång i debatten.

Sprutbyte är en annan fråga som haft oförtjänt stort utrymme i narkotikadebatten. Vi som varit skeptiska till effektiviteten i denna sjukvårdsmetod har inte haft framgång utan de politiska besluten har gått åt andra hållet. Nu öppnas sprutbyten lite här och där i landet och det är inte mycket att säga om det. Besluten har fattats i demokratisk ordning och det är bara att inse att det blir inte alltid som man vill. Ur narkotikapreventiv synvinkel är sprutbyte en icke-insats och nu är det gårdagens fråga.

Missbruksvård tar alltid stor plats när det gäller diskussionerna om narkotikaproblemet. Det är både rätt och fel. Rätt för att det är allas vår förbannade skyldighet att hjälpa de som fastnat i narkotikamissbruk/beroende. Fel för att man kan få för sig att vi skulle kunna vårda bort narkotikaproblemet. Det går inte. Precis som med de flesta andra folkhälsoproblem är det prevention som gäller. Den långsiktiga lösningen ligger i att se till att folk inte börjar med narkotika. Och slutar snabbt om de trots allt börjat.

Den allra viktigaste komponenten i en narkotikapreventiv politik är att all icke-medicinsk befattning med narkotika är förbjuden. Det två största folkhälsoproblemen i världen kopplade till droger handlar om alkohol och tobak. Inte för att de är överdrivet farliga jämfört med andra droger, utan för att de är lagliga och därför mer spridda och därför dödar fler.

Således utgör polisens insatser frontlinjen i det narkotikapreventiva arbetet. Under förutsättning att polisen och övriga rättsväsendet gör sitt jobb. I många länder idag struntar polisen i att ingripa mot små innehavsbrott – för att man ska jaga de stora skurkarna istället, för att de som använder narkotika ska tas om hand av sjukvården istället, eller liknande motiveringar. Vi hade en sådan situation i Sverige fram till 1980 och detta innebär i praktiken att efterfrågeledet i narkotikamarknaden är fredad juridiskt och på så vis hålls marknaden igång.

Om man menar allvar med att minska narkotikaproblemet måste man inse polisens avgörande roll och att polisen har de små brotten i fokus, utan att för den skulle tappa de stora brotten.

Sverige har dock alldeles för få poliser. Detta har blivit allt mer uppenbart i och med den stora omorganisationen av polisen. Och det pågår en tävling mellan de politiska partierna om vem som vill ha flest antal poliser på plats inom kortast tid. Bra i och för sig att denna tävling pågår, men hur det än blir kan vi inte lägga allt ansvar på polisen.

Man börjar med knark när man är i tonåren. Visst, det finns undantag men de är få. Nästan alla ungdomar går i gymnasiet och därför är det av allra största vikt att gymnasieskolorna har både policy och handlingsplan på plats för att kunna upptäcka missbruk i tid, att man ingriper och att man på förhand vet hur man ska agera för att hjälpa och stödja den unge och hens familj.

Det behöver inte vara en katastrof om en ung person testar knark några gånger, däremot är det en katastrof om ingen ingriper.

Vården då. Nån nytta gör den väl? Absolut. Även om det inte är så många som verkligen lägger av på grund av det missbruksvården erbjuder, så är det trots allt några som lägger av. Många slutar i samband med en fängelsevistelse och då kan det handla om att man får sitt straff omvandlat till missbruksvård. Det finns en stor potential i att få vården och rättsapparaten att arbeta mer tillsammans.

Det finns bra exempel på detta när det gäller ungdomar. Sämre när det gäller unga vuxna. Här borde vi hämta hem erfarenheter från USA när det gäller drug courts, specialdomstolar där missbrukare som begått brott blir dömda till behandling som noga följs upp av domstolen. Dessa domstolar har hjälpt ett oräkneligt antal män och kvinnor att frigöra sig från det slaveri narkotikaberoende är.

Polisen, skolan – och vården. Tre saker vi måste prata mer om 2018.

Gott Nytt År!