Pelle Olsson har under senare år etablerat sig som en av de mest produktiva författarna av populär facklitteratur inom narkotikaområdet.

Nu senast har Olsson skrivit en koncentrerad sammanfattning av vad som hänt och händer i frågan om ”medicinsk marijuana”. Det är på tiden, eftersom den frågan blivit aktuell i allt fler länder.

Boken ger först en kort sammanfattning av cannabisplantans medicinska historia. Sedan följer ett kapitel som är helt avgörande för den fortsatta kontrolldiskussionen, nämligen om det cannabinoida systemet i hjärnan. Sedan 1980-talet har hjärnforskningen visat att det finns en särskild receptor för THC, som är den rusgivande substansen i cannabisberedningar.

I klartext betyder det att THC fungerar genom att härma och överbelasta naturliga signalsystem i hjärnan. Receptorernas utbredning i hjärnan svarar också mot de områden som är engagerade i de specifika effekter som ett cannabisrus framkallar. THC är således ett farmakologiskt mycket aktivt ämne och en substans som har mycket långtgående verkan på viktiga system i hjärnan.

Det betyder att THC har skadliga effekter som är direkt orsakade av dess kemiska struktur och helt oberoende om man röker legal eller illegal marijuana.

Cannabis är således inget ”harmlöst fniss” som John Lennon kallade drogen på 1960-talet. Ett pedagogiskt problem är dock att många av dess störningar är av typen bortfall: sämre minne, sämre energi, sämre social förmåga m.m. Det tar tid innan de blir uppenbara och diagnosticerade.

Utan den politiska drogdebatten hade cannabis knappast godkänts som läkemedel för allmänt bruk. Medlet har använts för bl.a. multipel skleros, där det synes verka. Men det har så många biverkningar att det knappast skulle godkännas. Att ett läkemedel kan göra en patient berusad är ingenting som den moderna läkemedelsindustrin eftersträvar.

Att medicinskt bruk av cannabis blir den prioriterade frågan för droglobbyn har en politisk förklaring. I stället för att gå rakt på en fullständig legalisering valde lobbyisterna, när man började för 20 år sedan, att gå via ”medicinsk marijuana”. Man ville skapa positiva associationer. Medierna lyfte fram berättelser om människor som fått lindring för sina sjukdomar med hjälp av cannabis men hindrats av lagen och polisen. Samma typ av debatt hade vi förra året i Sverige i ett fall av cannabisinnehav för egenmedicinering som gick till HD.

Här är Olsson mycket tydlig då det gäller att markera skillnaden mellan medicinskt bruk på korrekta indikationer respektive missbruk i russyfte.

Olssons redogörelse för det politiska förloppet visar vilken makt pengar och lobbyism kan få. Den delen är värd att läsa särskilt noga, eftersom vi riskerar att få mer av samma spel även inom EU. Tills vidare ligger dock FN:s narkotikakonventioner i vägen för en full legalisering.

Den 1 januari 2018 ”legaliserade” Kalifornien marijuana. Det handlar om att tillåta innehav av 28 gram marijuana för eget bruk. Marijuanalobbyn kan troligen pricka av detta som en delseger i strävandet mot en fullständigt legal och öppen cannabishandel i USA. Om man skall tro globala mediers rapportering så har drogliberala grupper nu skördat en stor framgång.

Sista ordet är dock inte sagt. USA:s federala narkotikalagstiftning är överordnad delstaternas. Trump lär inte ha sagt mycket om medicinsk marijuana. Men de federala myndigheterna kan skapa administrativa problem för den växande kaliforniska cannabisindustrin, t.ex. när det gäller kontroll av betalningar.

Olsons nya bok är dagsaktuell, faktaspäckad, lättläst och angelägen. Den ger i stort sett allt som en intresserad person behöver för att förstå spelet, riskerna och insatserna i debatten om medicinsk marijuana.

• Fotnot: Recensionen publiceras även i SNPF:s tidskrift 1/2018.