50 år sedan polisoffensiven mot narkotika

Våren 1969 inleddes en stor polisintensiv i Sverige mot ökade drogproblem, som blev framgångsrik och bidrog till att tillfälligt bryta ett länge växande injektionsmissbruk. Jonas Hartelius skriver om en unik ofta bortglömd narkotikahistoria.

Året 1968 medförde en markant vändning till en mer restriktiv narkotikapolitik i Sverige. Flera tecken tydde på att missbruket, handeln och smugglingen med narkotika hade ökat.

På våren 1968 beslutade riksdagen om en Narkotikastrafflag, som trädde i kraft den 1 april 1968. Tre grader av narkotikabrott infördes: förseelse, brott och grovt brott. Det senare kunde ge upp till fyra års fängelse. Syftet med den nya lagen var att skapa möjligheter till kraftfullare ingripanden mot den grova narkotikabrottsligheten.

Polisen, som förstatligats 1965, hade 1968 ingen samlad strategi mot narkotikabrottsligheten.

Carl G Persson. Foto: Maria Söderberg

Frågan om en stor polisaktion över hela landet kom upp inom Rikspolisstyrelsen (RPS), när rikspolischefen Carl G. Persson och byråchefen Esbjörn Esbjörnsson tillsammans var på bilresa till Norrland hösten 1968. Esbjörnsson föreslog en landsomfattande kraftsamling av polisens resurser mot narkotikabrottsligheten. Han fick i uppdrag att planera.

Rikspolisstyrelsen samlade alla landets polismästare till en konferens den 17 december 1968 på Hotell Malmen i Stockholm för att lansera en särskild polisoffensiv. Från en del håll restes då invändningen att man inte hade något narkotikaproblem inom det egna distriktet. Persson stod emellertid på sig och sade att man skulle gå hem och undersöka läget närmare.

Under konferensen presenterade Esbjörnsson RPS:s nya 35-punktsprogram. Där fanns bl.a. prioritering av polisens insatser mot den illegala hanteringen, avdelande av särskilda poliser lokalt för att följa utvecklingen genom spaning, kontakt med skolor etc., kraftig förstärkning av spaningen i de distrikt där narkotikamissbruk förekom, uppdrag till rikskriminalens narkotikakommission att fungera som central för spaningsåtgärderna och mycket mer. Antalet polismän som var sysselsatta med spaning mot narkotikabrottslighet ökade från 110 år 1968 till omkring 750 år 1969.

En viktig del av satsningen var att den centrala kapaciteten byggdes upp. Rikskriminalens narkotikakommission fick särskilda resurser och en viktig roll för samordning. Särskilda narkotikahundar mönstrades in och placerades vid rikskriminalen samt regionala centra.

Tidningarna hängde på med braskande reportage på teman som ”Knarkkriget har startat”.

Bara några veckor in på offensiven kom de första rapporterna om narkotikaproblem från många håll i landet.

MARKANT VÄNDNING

När polisoffensiven inleddes hade intravenöst missbruk av centralstimulantia förekommit i Sverige under 23 år med en kontinuerlig ökning, som var särskilt snabb under legalförskrivningsperioden (1965 – 1967). Genom polisoffensiven bröts denna utveckling för första gången.

Under första kvartalet 1969 tog polisen emot 7 600 tips. Antalet anmälningar ökade 1969 till 6 400 från 4 200 året innan. Totalt anhölls 2 930 personer, och 1 072 häktades misstänkta för narkotikabrott. Antalet avkunnade domar var 3 156, fler än dubbelt så många som året innan. ”[V]i fick ner brottsligheten över huvud taget”, konstaterade Carl Persson i sina memoarer.

Intressant nog var det inte många storgangsters av klassisk filmtyp som fastnade. Sådana fanns knappt på den tiden med verksamhet mot Sverige. En senare mycket uppmärksammad storhandlare, Karl Paucksch, fick i början av 1970-talet kontroll över den svenska centralstimulantiamarknaden. Han kunde själv hantera eller styra hanteringen av partier om 50 kilo 90-procentigt amfetamin. Paucksch drev en ganska liten organisation, som i sin kärna troligen inte hade mer än ett dussin medarbetare.

Under polisoffensiven visade sig en stor del av de dömda brottslingarna vara missbrukare. Det vederlade den etablerade synen på marknaden, nämligen att det fanns en tydlig skiljelinje mellan profitörer och missbrukare.

Carl Persson beklagade senare att det varit svårt att få med socialtjänsten i arbetet mot missbruket. Det är ett motstånd som består än idag.

 

Nils Bejerot. Foto via Wikipedia

BEJEROTS STICKMÄRKES-UNDERSÖKNING
Polispsykiatern Nils Bejerot hade 1965 startat en s.k. stickmärkesundersökning vid Allmänna häktet i Stockholm. Tillsammans med en grupp häktessköterskor undersökte han alla arrestanter med avseende på förekomst av injektionsmärken, främst i armvecken. Sådana är karakteristiska för intravenöst missbruk. Kontrollstudier gav att så gott som alla injektionsmissbrukare i Stockholm hamnade i studien p.g.a. deras allmänna brottslighet. Narkotikabrott var grund för endast en mindre del av gripandena. Undersökningen kom att få en mycket hög täckning över de stora grupperna injektionsmissbrukare ute i samhället.

Bejerots tanke var att samla statistik över missbruksutvecklingen under legalförskrivningsperioden, som var en historiskt unik händelse, närmast ett samhällsexperiment. Emellertid fortsatte undersökningen, och den var väl inkörd när polisoffensiven började 1969. Därmed fanns goda möjligheter att följa polisoffensivens påverkan på missbruket ute i samhället.

Genom sin stickmärkes-undersökning kunde Bejerot visa att under 1969 ”skedde för första gången inte bara en dämpning utan en klar nedgång i andelen injektionsmissbrukare i arrestklientelet. Mest uttalad blev tendensen under första halvåret 1970, vilket kanske i någon mån bidrog till att offensiven avvecklades helt, då man trodde att man definitivt vänt utvecklingen.”

Foto: Drugnews

De rapporterade framgångarna kritiserades från narkotikaliberalt håll, men Bejerot visade att under offensiven föll missbruksfrekvensen även hos anstalts- och frivårdsklientelet, på ungdomsvårdsskolorna och mentalsjukhusen. Polisoffensiven hade således haft en allmänpreventiv verkan, eftersom polisen endast ingrep mot en mindre andel av alla aktiva injektionsmissbrukares brottsliga hantering av narkotika samtidigt som missbruket minskade även bland de andra.

Dittills hade det internationellt inte funnits många jämförbara storaktioner. Den kinesiska uppgörelsen med opiumrökningen 1951–1953 var känd, men den hade skett under en postrevolutionär period. Japan hade 1954–1958 kämpat ner dåtidens mest omfattande injektionsepidemi av amfetaminmissbruk genom kraftfulla polisinsatser. När Bejerot jämförde den japanska statistiken med den svenska från 1969 fann han att ”Den svenska polisen var […] en halv gång till så effektiv som den japanska under offensiven mot den illegala narkotikatrafiken” (kurs. orig.).

Svensk polis nådde alltså väsentligen längre ut i missbrukarkretsarna än japanerna. Den jämförelsen kom veterligen aldrig fram i den fortsatta svenska diskussionen.

Våren 1970 avvecklades den samlade polisoffensiven och Sverige återgick till en traditionellt restriktiv narkotikapolitik. Missbruket ökade igen.

Grundtanken att ingripa konsekvent på alla nivåer av den illegala narkotikahandeln underminerades av de nya riktlinjerna för åtalsunderlåtelser från 1972. Då föreskrev Riksåklagaren att sådana skulle ges för ringa innehav vid narkotikaförseelser. Ett resultat blev att den ”lilla marknaden” släpptes mer eller mindre fri. Langare kunde hantera upp till 20 gram haschisch utan att riskera mer än att förlora partiet. Det skapade en administrativ avkriminalisering. Först med en ny RÅ och nya direktiv 1980 sattes gränsen vid en enstaka åtalsunderlåtelse av en enstaka rökbit vid ett tillfälle. Detta skapade nya förutsättningar för de nya gatulangningsgrupperna, som utvecklades på 1980-talet.

 

Långsiktiga resultat?

Vad blev det då kvar av den nya polisstratregin i ett längre perspektiv? Många kriminalpoliser fick en specialisering på narkotikabrott och skulle fortsätta länge på den banan. En av de med tiden mer kända var Kjell Sturesson, som fortsatte för att sluta som kriminalkommissarie och chef för narkotikaroteln på rikskriminalen. Om denna period skrev han en memoarbok, som fick ett förord av Carl G. Persson. Eftersom det inte fanns mycket datorspaning på den tiden handlar boken mycket om gummisulor och älgpass (fast spaning). Sturesons pensionering 1994 sammanföll med närpolisreformen och avvecklingen av specialenheterna.

Långt efter offensiven skrev Carl Persson att om offensiven att denna ”gav också erfarenheter som under många år kom att ligga till grund för en profilerad modell för svenskt narkotikapolisarbete”.

Men han noterade också att ”statsmakterna [år 1994] genom närpolisreformen medvetet avprofessionaliserade stora delar av den specialiserade narkotikapolisverksamheten”. Med tiden skulle dessa erfarenheter förflyktigas allt mer. En del operativa idéer har dock levt vidare, som satsningen 1986 i Arboga med en dammsugning av kommunen på all narkotikabrottslighet och på 2000-talet med misstankebaserat arbete omfattande inhämtning på nätet, kartläggning av umgängeskretsar m.m.

En ny ledning för Rikspolisstyrelsen vid slutet av 1970-talet flyttade fokus från missbrukarna till de stora, internationella aktörerna. Den s.k. Spanark-rapporten (1980) lyfte fram amerikanska arbetsmetoder med buggning, kronvittnen och polisprovokationer som föredömliga. Egna svenska erfarenheter försvann från dagordningen och dagsarbetet.

Berättelserna om det som skedde under och kring polisoffensiven är idag förpassade till dammiga arkiv. Offensivens allmänpreventiva effekter diskuteras inte. Dess resultat jämförs inte med andra länders storsatsningar.

Inom svenskt polisväsende finns numera inte heller någon samlad doktrin eller organisation för narkotikabekämpning som tar till vara eller bygger vidare på de världsunika och väldokumenterade erfarenheterna från polisoffensiven.

Fotnot: Artikeln publiceras även i Svenska narkotikapolisföreningens tidskrift 1-2019.

• Bokreferenser:
Nils Bejerot, 1972, Narkotika och narkomani, 2 uppl.
Nils Bejerot, 1975 Narkotikamissbruk och narkotikapolitik.
Nils Bejerot, 1978 Missbruk av alkohol, narkotika och frihet.
Carl G Persson, Anders Sundelin, 1990, Utan omsvep.
Kjell Sturesson, 2004, Bland langare och profitörer.
Persson, 2004, Företal, i Sturesson 2004.

Annonser