På drogspaning från Norrland till Wien

I Afrika uppmanas bönder odla cannabis för att klara uppehället. På FN-mötet i Wien saknas svenska ministrar. Under min turné i Norrland förstår folk inte ens frågan. Varför skulle narkotika legaliseras? Vem vill det? skriver Peter Moilanen, ny chef för Narkotikapolitiskt centrum, i en resekrönika.

Den senaste månaden har jag rest runt och samtalat med människor i såväl Norrland, i Wien och på sociala medier. Diskussionen skiljer sig åt, men har förstås också likheter.

I Östersund, Örnsköldsvik och Sundsvall finns en genuin oro över narkotikans skador och det de sett att den ställer till med. Där finns den robusta majoritet för den narkotikapolitik vi fört i Sverige under många år som vi ser i de opinionsundersökningar där åtta eller nio av tio svarar att de stödjer politiken.

I Wien bekräftas den oron när FN-organet Commission on Narcotic Drugs samlas för att se tillbaka på de senaste tio åren och blicka framåt de kommande tio åren. Ministrarna och andra högnivåpersoner från olika länder bekräftar att de tidigare narkotikakonventionerna gäller och att det nu är tid att agera.

Det är förvisso en konsensus med en del utmaningar då en del länder, bland andra Kanada och delstater i USA, har legaliserat. Snacket från talarstolen handlar i alla fall inte om att legalisera och om legalisering nämns så är det en diplomatisk kritik av just Kanada, medan Kanada å andra sidan menar att de inte vill pådyvla andra detta och att de gör detta väldigt transparent så att fler kan följa vad de gör. Däremot nämns begreppet ”harm reduction” och det blir tydligt att det inte finns någon generell definition av vad som menas. Alla tycks just därför vara för detta. I slutänden löser länderna hantverket olika.

Men den samlade bedömningen från dem jag talar med menar att det är mindre legaliseringssnack i år, konventionerna står fast och alla efterlyser handlingskraft. Frågan är bara hur det ska göras?

Det är i de mindre mötena och seminarierna som skillnaderna kommer fram. Genomgående på min Norrlandsturné fanns frågor kring medicinsk cannabis som en del länder och delstater i USA infört. Mitt svar är att inget land godkänt cannabis som läkemedel och läkarorganisationer i USA och Danmark inte vill befatta sig med detta. Det är ett rent politiskt beslut under påtryckning av stora ekonomiska intressen.

Representanter från Afrika berättar i Wien hur bönderna nu uppmanas att börja odla cannabis för att säkra jobben framöver när tobaksodlingarna går ner. Det är en ödets ironi att när världen agerat kraftfullt mot rökning så finns det personer som på allvar för in rökning av cannabis som medicin.

Den höga dödligheten är också något som oroar i Norrland. I sociala medier hör jag att Sverige ligger näst högst i Europa. Det låter inte bra. Det här har EU:s narkotikacenter EMCDAA, som sammanställer mätningar mellan länder, sagt. I Wien lyssnar jag till EMCDAA:s direktör i egen hög person. Han säger att länderna i norra delen av Europa sticker ut, men att det beror på olika sätt att mäta så det ska vi inte ta som en sanning. Istället är han mer intresserad av den generella ökningen i Europa, främst gällande opioider. Så visar det sig att argumentet att Sverige ligger näst högst för våra opioidbekymmer visar sig vara ett generellt opioidbekymmer där det inte alls är säkert att Sverige ligger så högt jämfört med övriga Europa. Däremot är siffrorna högre nu än de var för tio år sedan vilket är värt att ta på allvar och gå till botten med. 95 procent av dödligheten härrör också till just opioider. Det här är ingenting att vara nöjda över, vilket samtalen i Norrland också stödjer.

De organisationer i Wien och personer på sociala medier som talar för legalisering tycks samfällt mena att problemet skulle lösas om legaliseringen reglerades med samma styrmedel som för alkohol. Höga priser, åldersgränser, begränsade öppettider nämns. De tycks ha missat att en legalisering av en drog oundvikligt skulle leda till att fler nyttjar drogen. Här finns ett stort folkbildningsuppdrag från den erfarenhet som ändå finns. I Colorado, som legaliserade 2014, ser vi nu fler sjukhusfall och rattonykterhet kopplat till cannabis. Och vi ser inte en nedgång av brottsligheten. Svarthandeln är kvar eftersom det är just höga priser, åldersgränser och begränsade öppettider. De som vill idka svarthandel kommer alltid att vara billigare och ha bättre öppettider. Så brottslighet måste som vanligt bekämpas. Det här är viktigt att få fram. Att alkoholen är en legal drog som kan regleras med styrmedel så konsumtionen går ner, men problem finns fortfarande kvar. Narkotika däremot är förbjuden så skulle den legaliseras med regleringar så skulle konsumtionen öka och med den de relaterade skadorna.

Under min turné i Norrland förstår de inte ens frågan. Varför skulle narkotika legaliseras? Vem vill det?

Till skillnad från medicinsk cannabis är frågan inte ens aktuell och tanken slår mig att medicinsk cannabis förstås nyttjas som ett första steg till legalisering. Likt påståendet att vin är bra för hjärtat låter medicinsk cannabis fint och bra.

En sista reflektion. På ett seminarium i Wien lanseras riktlinjer för mänskliga rättigheter och drogpolitik. Bakom riktlinjerna tycks bland andra WHO och UNDP stå, (men i det finstilta står att synpunkterna i publikationen inte nödvändigtvis behöver representera bl. a WHO och UNDP, men det säger ingen). Flera personer finns på scenen och de talar om de rättigheter som de som nyttjar drogerna har eller borde ha. Att de har rätt till vård och behandling är ju dock något som redan gäller inte minst i Sverige även om mer resurser måste till för att vi skulle vara helt nöjda. Ingen tar upp de anhörigas och barnens rättigheter. Rätt märkligt då barnkonventionen är den konvention inom FN som, förutom narkotikakonventionerna, tar upp just narkotikafrågan. Den berömda artikel 33 säger ju att ”Barn ska skyddas från narkotika” (punkt!). Hur det ska gå till hade varit intressant att höra vid ett seminarium om mänskliga rättigheter och narkotika. Men icke.

Noterbart är också att i Wien finns ingen svensk minister eller statssekreterare på plats trots att flera andra länder skickar ministrar och andra höga dignitärer. I Örnsköldsvik får jag träffa hela humanistiska nämnden. De är oerhört intresserade av narkotikapolitiken som de ser påverkar vardagen i staden. 

När jag reser från Norrland till Wien och under tiden kikar på sociala medier är det bara att konstatera att lokalt är narkotikan ett bekymmer vilket det även är på nationell nivå. Däremot finns ett antal påståenden och prioriteringar som slängs in i debatten som driver frågan åt ett håll som inte är mer förebyggande utan snarare smyger in och normaliserar narkotikan.

Det går inte att undvika att se att det inte gynnar folkhälsan. Detta samtidigt som svensk narkotikapolitik inte alls är fulländad idag. Dödligheten behöver ses över, mer satsningar behöver göras på förebyggande verksamhet, vård och behandling, samt en kunskapshöjning i sakfrågorna.

Annonser