–Vi vill förändra synen på missbruk och beroende eftersom det påverkar hur samhället tar hand om de här människorna. Människor som är beroende av detta ska inte straffas utan erbjudas vård och behandling, säger Mikael Malm i en intervju med SVT.

Han är tjänsteman på Sveriges kommuner och landsting, SKL, och presenterade nyligen ett förslag om att förbudet mot olovligt bruk av narkotika, som infördes i Narkotikastrafflagen 1988, bör utvärderas.

Högsta Domstolen slog 1983 fast att Narkotikastrafflagen inte innefattade ett förbud mot själva bruket/konsumtionen av narkotika i ett då uppmärksammat mål där en man i mellersta Sverige åtalats för att han rökt hasch på en fest och blivit påkommen av polisen. Han fälldes i tingsrätt och hovrätt men friades alltså i HD med hänvisning till att lagen då beskrev innehav som grund för förbudet. RNS – och flera andra organisationer – kampanjade 1984 för att konsumtionen skulle förbjudas.

Syftet med kampanjen från RNS sida var att ge polisen möjlighet att ingripa speciellt mot unga människors experimenterande med narkotika och att socialtjänst och föräldrar skulle få kännedom och kunna agera. Kampanjen fick mycket stort stöd i allmänna opinionen och därför blev vi mycket besvikna när regeringen Palme sa nej till vårt förslag. Den borgerliga oppositionen insåg sprängkraften i frågan och gjorde vårt krav till sitt. S-regeringen blev hårt pressad och la motvilligt (?) fram lagförslaget 1988.

Tyvärr blev lagen tandlös i och med att det bara var böter med i straffskalan. Vi i RNS hade inga problem med det. Vårt syfte var aldrig att folk skulle dömas till fängelse för olovligt bruk. Vad vi inte förstod och kände till var att fängelse måste finnas med i straffskalan om polisen ska få använda sig av vissa tvångsmedel, i det här fallet möjligheten att kräva ett urin- eller blodprov. Kroppsbesiktning lyder den juridiska termen. Så i och med att polisen inte kunde kräva detta gick lagen inte att använda.

Vi fick en borgerlig regering 1991 och den såg 1993 till att införa max sex månaders fängelse i straffskalan för olovligt bruk. Ingen har hittills blivit dömd till fängelse enbart för bruk, utan det är en juridisk teknikalitet för att göra kroppsbesiktning möjlig. Normalstraffet är dagsböter som är beroende av inkomster och förmögenhet. För en ung person med noll inkomster brukar det landa på en dryg tusenlapp.

Brukandeförbudet kom att användas flitigt några år efter att det infördes, när rejv-vågen kom till Sverige. När polisen kom in på ett rejv-party slängde de som hade narkotika i fickan det på golvet och därmed gick det inte att knyta till någon enskild person. Istället kunde poliserna ta med sig de man misstänkte var påverkade av narkotika till polisstationen och be dem lämna urinprov. Om provet var positivt och den unge erkände skrev åklagaren ut ett bötesföreläggande. Föräldrar och socialtjänst kontaktades.

Ett speciellt arbetssätt utvecklades av den polisenhet i Stockholm som sysslade med detta. Man blev duktig på att se om folk hade tagit narkotika och man såg till att bekräfta sina misstankar genom samtal som vid behov utvecklades till förhör. Media skrev mycket om detta och döpte gruppen till rejv-kommissionen. Ett kul namn som poliserna ifråga inte hade så mycket emot. De använde det själva i dagligt tal.

Ett klargörande är på sin plats här. Ibland sägs det att det är förbjudet att vara påverkad av narkotika, att ha det i blodet/kroppen. Vissa påstår även att det är förbjudet att vara narkoman. Inget av detta stämmer.

Det är själva handlingen, bruket/konsumtionen, som är förbjuden. Urin- eller blodprovet är till för att konstatera om narkotika finns i kroppen vilket då är ett bevis på att bruket/konsumtionen ägt rum. Det ska dessutom finnas ett uppsåt, det vill säga man ska ha tagit narkotikan medvetet i syfte att bli påverkad. Om man blir lurad att ta narkotika via en spetsad drink eller liknande begår man således inget brott.

SKL vill nu utreda effekterna av konsumtionsförbudet, vilket man inte gärna kan vara emot. Vi har inte haft debatt om narkotikapolitik på länge på riksdagspartinivå. Vilket är ett problem i sig själv. Narkotikaproblemet är utknuffat till periferin i samhällsdebatten och det är inte bra. Om den utvärdering SKL efterlyser, och verkar få stöd i socialutskottet, leder till välbehövlig genomlysning av politiken är det bara bra.

En faktor i sammanhanget är det folkliga stödet för den restriktiva narkotikapolitiken. När konsumtionsförbudet infördes på 80-talet var stödet för det en bit över 90 procent. De undersökningar som gjorts på senare år tyder på att stödet sjunkit något, men torde ligga en bit över 80 procent. Sånt behöver inte tjänstemän på SKL bry sig om eftersom de inte är valda politiker. Men de som ska besluta om våra lagar, riksdagsledamöterna, är självfallet mycket medvetna om detta. Det märkte vi tydligt i Almedalen förra sommaren. Vi intervjuade alla riksdagspartier där och det vara bara Vänsterpartiet som ville avskaffa brukandeförbudet.

Det som stör mig i Mikael Malms uttalande, som den här texten inleds med, är att han sätter straff mot vård. De är inte motsatser. Polis, socialtjänst och sjukvård kan tillsammans göra oändligt mycket mer än de kan göra var och en för sig.

Det utmärkta Mumin-projektet, som fungerade som bäst för några år sedan när rejv-kommissionen fortfarande fanns, är ett bra exempel på just detta. Polisen tar med sig den unge till Maria Ungdom, tar urinprov, kallar in föräldrarna och håller förhör med socialtjänsten som passiv deltagare. När polisen är klar tar socialtjänsten över, i ett läge där behandlingsmotivationen i de flesta fall är på max. Finns behov av sjukvård erbjuds det.

Det finns en del att fundera om kring påföljden vid ringa narkotikabrott. Och då menar jag även smärre innehav för personligt bruk. Dagsböter kan vara helt adekvat för en socialt etablerad vuxen person utan beroendeproblem. Tjänar man hyfsat kan böterna bli rätt kännbara och på så vis har man fått en bra anledning att sluta med narkotika. Observera också att de allra flesta som använder narkotika INTE är beroende. Det finns då inga egentliga vårdbehov men samhället kan hjälpa till med att visa på en väg bort från narkotika. Särskilt viktigt om man befinner sig i de vilsna tonåren. Åklagaren kan vila på dagsböterna, utfärda en straffvarning och villkora den med att den unge ska gå igenom ett program där man lämnar drogtester under några månader. Om det fungerar bra blir det inga rättsliga konsekvenser. Fungerar det inte faller bötesstraffet ut och därmed görs en anteckning i belastningsregistret.

Mikael Malms önskan att förbättra tillgängligheten till missbruksvård är mycket lovvärd. Det är dock svårt att se hur tillgängligheten skulle förbättras om det blev lagligt att bruka/konsumera narkotika i Sverige.

Om missbruksvården ska bli mer tillgänglig måste finansieringen förbättras. En statlig vårdpeng i stil med den dåvarande folkhälsominister Morgan Johansson tog fram för 15 år sen vore bra. Kanske SKL ska titta på det?