”Vård – inte straff – bör vägleda drogpolitiken”

Det är dags för politikerna att släppa beröringsskräcken när det gäller narkotikafrågorna. Vi föreslår att regeringen tillsätter en permanent exekutiv narkotikakommission som bland annat bör följa den internationella utvecklingen med vård i stället för straff, skriver debattörerna Christina Gynnå Oguz och Björn Fries.

Sent omsider har några försiktiga steg tagits in på det område som kallas harm reduction eller skademinskning när det gäller narkotikapolitiken. Trettio år efter att de första fallen av hiv upptäcktes finns det inte längre några hinder för landstingen att inrätta sprututbytesprogram. I dagsläget har nio av tjugo landsting infört sprututbyte. Allt fler får ta del av den nya botande behandlingen av hepatit C, och läkemedlet naloxon som häver överdoser av opioider (bland annat heroin och metadon) blev förra året mer tillgängligt för personer i riskzonen för överdos och kan nu fås i tre regioner.

Vi noterar också att riksdagens socialutskott uppmanar regeringen att se över frågan om hur ansvaret för vård vid samsjuklighet i form av psykisk ohälsa och beroendesjukdom kan samlas hos en huvudman. För människor med ett problematiskt bruk av narkotika är allt detta livsavgörande. Men hur viktigt det än är med skademinskning så är det bara delar av en helhet. Det finns andra områden som måste följa med och förnyas.

Sedan riksdagen för 40 år sedan beslutade att det övergripande målet för narkotikapolitiken skulle vara ett samhälle fritt från narkotika, har narkotikapolitiken sakta men säkert utvecklats i en allt mer repressiv riktning.
Först genom kriminalisering av bruket av narkotika, sedan genom att fängelse infördes i straffskalan så att blod- och urinprov kan avkrävas den som misstänks ha intagit narkotika.

2017 anmäldes cirka 100 000 brott mot narkotikastrafflagen. Det är en tredubbling sedan millennieskiftet. I Norge var motsvarande siffra 36 000, i Finland 25 000. Merparten av de 100 000 anmälda brotten är eget bruk och innehav för eget bruk, det vill säga samma brott som stortinget i Oslo vill avskaffa genom att ställa om delar av narkotikapolitiken från straff till hjälp.

Endast 10 procent av de anmälda narkotikabrotten gäller överlåtelse och försäljning, det vill säga sådant som faller under polisens kärnverksamhet: att minska utbudet av narkotika.

Det finns allmänt förebyggande arbete av något slag i de flesta kommuner. För den som har utvecklat ett beroende finns vård och behandling, om än av varierande kvalitet och tillgänglighet. Men för den som befinner sig i riskzonen att utveckla ett beroende finns det nästan ingen hjälp att få. Socialtjänsten har flytt fältet och polisen och har trätt in som första linjen. Rättsväsendet står redo med drogtester, böter och en prick i belastningsregistret. Och den som redan befinner sig i samhällsgemenskapens utkanter skuffas ännu längre ut.

Denna till synes självgående polisifiering av det förebyggande arbetet är en logisk följd av att användningen av narkotika har kriminaliserats. En människa med beroendesjukdom anses som kriminell och inte som en människa i behov av hjälp.

Det är att gå i fel riktning. Många tror att vi är tvingade att kriminalisera bruket av narkotika men så är inte fallet. FN:s narkotikakonventioner kräver inte att den som använder narkotika ska behandlas som en brottsling. Tvärtom förespråkas ett hälsoperspektiv med tidig upptäckt, behandling, eftervård, rehabilitering och social integration.

Den omprioritering av samhällsresurser till förmån för polisiära och rättsliga åtgärder som inleddes för fyrtio år sedan fortgår i det tysta. Under tiden blir vi omsprungna, inte bara av våra grannar utan också av hela FN-systemet, inklusive generalsekreteraren och FN:s brotts- och narkotikaprogram UNODC. I höstas enades alla de högsta cheferna för FN-organisationerna, Världsbanken, IMF, WTO och övriga organisationer som hör till FN-systemet om en gemensam narkotikapolitisk position, där bland annat följande ställningstaganden ingår:

  • Ökade investeringar för att minska de negativa konsekvenserna för folkhälsan, det vill säga skademinskning/harm reduction.
  • Behandling av narkotikaberoende bör inlemmas i den allmänna sjukvården.
  • Att verka för alternativ till straff där så är lämpligt, även avkriminalisering av innehav för eget bruk (sic!).

”Narkotikafrågan” är en stor fråga som berör flera hundratusen människor i landet på olika sätt varje dag året runt och som kostar mycket lidanden, men också enorma pengar för skattebetalarna.

Frågan borde få mycket större uppmärksamhet från politikerna och stå högt upp på den politiska agendan. De få gånger som det förs sansade och kunskapsbaserade samtal kring frågan är det huvudsakligen forskare, praktiker, brukare och experter som deltar. Ledande och ansvariga politiker lyser oftast med sin frånvaro och använder i stället ”knarket” i populistiska utspel kring hårdare tag.

Vi föreslår att regeringen tillsätter en permanent exekutiv narkotikakommission med uppgift att kontinuerligt öka våra kunskaper, utveckla det preventiva och tillgångsbegränsande arbetet, att göra skadelindringen obligatorisk i hela landet och att följa den internationella utvecklingen med vård i stället för straff och att implementera nya kunskaper i landet.

Det är dags för politiken att släppa beröringsskräcken när det gäller narkotikafrågorna! Det gäller att ta kommandot över hela narkotikapolitiken och inte bara agera då exempelvis ”Uppdrag granskning” visar på redan kända brister.

• Fotnot: Artikeln publiceras även i Svenska Dagbladet.

 

CHRISTINA GYNNÅ OGUZ  – tidigare departementsråd med ansvar för narkotikafrågor, fd chef för UNODC Afghanistan
BJÖRN FRIEStidigare nationell narkotikapolitisk samordnare

Annonser