Den franska filmen Climax handlar om en grupp dansare, som vintern 1996 samlas på en nedlagd skola ute i skogen för en repetition sent en kväll. Inom gruppen finns spänningar. Efter ett tag står det klart att någon av deltagarna spetsat deras sangriabål med psykedeliska drogen LSD. Anklagelser riktas åt olika håll. Eldsvåda, misshandel och slagsmål uppstår. Anarki härskar. De flesta flippar ut. Sex utövas vilt och murrigt. Kvinnlig hud exponeras frekvent.

Filmen har också många kraftfulla dansinslag.

En ung pojke, som också druckit av sangria, låses in av sin moder i en el-central för att skydda honom. Hon tappar sedan nyckeln. När huvudströmmen oväntat bryts, tror hon och många andra att pojken råkat kortsluta elcentralen och dött, eftersom han ej svarar genom dörren. Modern begår självmord i sorg över sitt handlande.

Morgonen efter kommer polisen. De finner hela gruppen utslagen, förvirrad eller fortfarande LSD-påverkad. Utanför huset ligger en ihjälfrusen man. En bok med titeln ”LSD Psychology” påträffad hos en av de kvinnliga deltagarna ger en tydlig vink om vem som tillsatt drogen i sangrian. Filmen slutar med att hon tar LSD genom att droppa i ögonen.

På ett andra plan handlar filmen om oförmågan att hantera konflikter när alla spärrar släpper och våldet får fritt flöde som ett resultat av svårstyrda hallucinationer.

Filmen har fått blandad kritik. Den har bl.a. kallats för att vara antiintellektuell, medan andra lyft de livaktiga dansscenerna till skyarna.

Att inifrån skildra psykedeliska (”medvetenhetsvidgande”) upplevelser är svårt. Rent programmatiskt brukar de som experimenterar med sådana rus säga att de hallucinatoriska upplevelserna inte går att uttrycka i vanligt språk.

Climax undviker, enligt regissören Gaspar Noés uttalande i media, att söka återge de inre upplevelserna under hallucinatoriska rus. I stället framställer filmen rusets effekter från ett utomstående perspektiv, likt en allseende kamera, ofta med ovanliga vinklar. Ångesten och aggressionen skildas närgående med fokus på deltagarnas kroppsspråk och paniska reaktioner.

Blir man då klokare på detta med psykedeliska rus av att se denna film? Svaret kan variera med tittarens förväntningar.
En del kan kanske känna igen egna upplevelser hos de intensiva färgerna i kombination med den kraftfulla musiken. Andra kanske får svårt att hänga med i de utflippade skeendena. Någon kanske drar moraliska slutsatser om vådan av att konsumera psykedeliska droger. Kvar lämnar filmen ett intryck av att långt mer kan hända under LSD-rus än vad man någonsin kunnat föreställa sig före trippen.

• Fotnot: Climax, regissör: Gaspar Noé, Rectangle Productions, 2018. Tid: 1:36. Filmen hade premiär vid filmfestivalen i Cannes ifjol. Svensk biopremiär i november ifjol, finns nu på DVD och Bluray-video.