Missbruk, misär och hopp i Vancouver

Det finns knappast någon annan storstad i världen med så allvarliga drogproblem som Vancouver i Kanada. Trots de skyhöga dödstalen av narkotika och det öppna missbruket på gatorna finns det hopp. Det visar Draigh LeNoires historia. /En reportageserie av Pelle Olsson.

Det här är första artikeln av flera för Drugnews av Pelle Olsson som just nu besöker staden.

Gatuvy i Vancouver. Foto: Pelle Olsson

Vi går österut längs Hastings Street bort från centrum. Även om vi blivit förvarnade är kontrasten chockerande. Bakom oss reser sig skyskraporna, affärskvarteren, souvenirbutikerna, de mysiga kaféerna och restaurangerna. Välstädade trottoarer och ett vimmel av människor med friska blickar. Ett gäng svarta ungdomar i de tidiga tonåren står och skrattar framför en port som kanske är en skola. Turister från hela världen släntrar förbi.

Men framför oss ser vi nerklottrade fasader, skräpiga trottoarer, en ambulans som passerar med blåljus, en polisbil vid trottoaren. En mycket smal kille i tjugoårsåldern står knäande med slutna ögon. Han ser ut att när som helst falla omkull. Vid husväggarna sitter människor hopkurade, sovande eller halvt medvetslösa. Någon hänger framstupa på en bänk med huvudet allt längre ner över kanten. En annan gömmer sig under två paraplyer för att kunna injicera i fred.  Bredvid sitter två andra och mekar med något som de ska röka. En ung kvinna i svart klänning och örhängen ligger på rygg, delvis på en knölig filt med de bara benen rakt ut på betongen. Ena skon är borta. Män med yviga gråa skägg och basebollkepsar hänger på shoppingvagnar lastade med påsar, tomburkar och gud vet vad.

Gatuvy Vancouver. Foto: Pelle Olsson

Vi passerar en patetisk loppmarknad direkt på trottoaren där några, som ser lite mer vakna ut, säljer ett par äpplen, tre majskolvar, några sladdar, en liten radio och andra elektronisk prylar.

Detta är Vancouver, Kanada.  En av världens vackraste städer i ett av världens rikaste länder. De som ligger på gatorna är landets egna invånare.

DRAIGHS HISTORIA
Draigh LeNoire har varit en av dessa hemlösa, en av de ständigt påtända. Jag träffar honom på ett kafé i Richmond utanför Vancouver.

Han är 67 år och har en lång historia att berätta. Den är både typisk och mycket speciell. Draigh växte upp i Toronto. Från 14-årsåldern rökte han marijuana och experimenterade med flera andra droger, men det avgörande steget kom då han provade ”crystal meth” (en form av metamfetamin).
– Naiv som jag var injicerade jag första gången och blev omedelbart fast, berättar han.

Han kunde ändå fungera i många år framåt och blev inte så mycket inblandad i brottslighet. Draigh hade arbete. 1974 flyttade han till Vancouver där det bara fanns crystal meth bara några gånger per år.

– Då använde jag, men inte annars. Jag har aldrig missbrukat någon annan drog. När min son föddes då jag var i 30-årsåldern höll jag upp i många år. Jag hade ett bra jobb på ett silkscreen-tryckeri där vi tryckte på t-tröjor och annat. Jag hade min familj och var mycket närvarande för min son men jag var inte lycklig. Kände mig instängd. Jag älskade inte min sambo längre. Jag tog återfall och till slut upptäckte hon att jag satt och injicerade i badrummet. Jag fick ett ultimatum: försvinn eller sluta med narkotika.

Draigh tyckte att det gav honom ett svepskäl att använda så mycket han ville. Han hade inget mer ansvar och behövde inte bry sig.
– Jag ville visa att det hon krävde skulle döda mig. Det var min attityd.

 SNABB VÄG UTFÖR
De separerade och han flyttade. Då blev det värre och värre och värre.

Draigh LeNoire. Foto: Pelle Olsson

Draigh var runt 45 år och hade hållit sig mer eller mindre drogfri, under hela sonens uppväxt. Nu förlorade han snabbt jobbet, förlorade socialhjälpen, hade ingenstans att bo. Han flyttade runt och var hemlös i flera städer – Vancouver, Edmonton, Toronto och även i USA. För tio år sen sökte han behandling på Turning Point här i Richmond.

– Det var inte för att bli ren, säger han. Jag behövde en sängplats och mat. När jag kom ut efter tre månader började jag använda igen.

Ett arv gjorde att han under en period kunde köpa hur mycket droger han ville och det han ville var fortfarande att injicera crystal meth. Det gjorde han mer än någonsin. Aldrig opiater, aldrig heroin, aldrig crack.
– Jag rökte en massa weed också, men jag drack nästan aldrig. Jag hade inte råd med alla tre lasterna.

• Och tillfrisknandet?
– Det var så här. Jag bodde i ett hus där jag delade sovrum. Min rumskompis hade misshandlat mig. Tre revben var brutna. Jag låg i sängen och fick en uppenbarelse kan man säga, ett ögonblick av klarhet. Väggarna vek åt sidan och jag kunde se den blå himlen bakom. Verkligheten försvann. Det var verkligen hemskt. Jag såg vad som låg framför mig, en verklighet där det skulle sluta riktigt illa om jag fortsatte som förut. Det var en plötslig insikt. Samtidigt insåg jag hur det såg ut runtomkring i huset. Det var folk i vardagsrummet som låg och sov eller använde droger. Folk som jag inte ens kände, säger han och fortsätter.

Det var smutsigt, det var insekter, fruktflugor, råttor och avfall överallt. Jag bodde i det som folk brukar kalla ett crack house. Jag hade varit i sådana för att köpa droger och tänkte alltid tack och lov att jag inte bor där. Nu insåg jag att jag faktiskt bodde i ett sånt.

PJÄS OM SITT LIV
Draigh vände sig till Turning Point där han hade kontakter sedan tidigare. Den här gången var han motiverad att tillfriskna. Avgiftning, behandling, eftervård och boendestöd. Och att göra, som han säger ”vettiga saker”.

Idag har han var drogfri i två och ett halvt år.
Draigh LeNoire har skrivit en teaterpjäs om sitt liv som förra året blev uppfört av andra med samma erfarenheter. ”Hope beyond homlessness”, (hopp bortom hemlöshet).

Han citerar de sista raderna i pjäsen:
”Jag inser att efter allt skit jag har gått igenom i mitt liv, finns hopp bortom hemlöshet. Och det finns hopp bortom beroende, och det finns hopp för alla som frågar efter en andra chans i livet”.

British Columbia

British Columbia är Kanadas västligaste provins beläget vid Stilla havskusten med 4,6 miljoner invånare. Största stad är Vancouver – en vacker hamnstad med uppåt 600 000 invånare. Hela 2,4 miljoner i storstadsområdet.

Vancouver listas ibland som ”världens bästa stad” med hög livskvalitet. Polariserad där många rika investerat i fastigheter och priser drivits upp. Samtidigt har några områden i östra centrum och parker dragit till sig många hemlösa och droganvändare.

Ökade problem med fattigdom, kriminalitet och vapenrelaterade våldsbrott.
Idag brottas British Columbia med en av världens högsta narkotikadödlighet, särskilt överdoser i opioider, (2022 avled 2 272 personer i överdoser). Fentanyl kom 2016 in här på svarta marknaden. Ett treårigt försök att avkriminalisera flera tunga droger inleddes 2023 med förhoppning att få fler i vård och rädda liv.

Vancouver var tidig med att pröva skadelindrings-insatser med bland andra sprutbyte och injektionsrum. Här startades metadonprogram 1964, Naloxon utdelas från 2012 till riskgrupper. Idag får cirka 22 000 personer i provinsen BC läkemedelsassisterad behandling, 17 miljoner sprutor delas ut per år, finns ett 30-tal officiella övervakade fix-rum och ytterligare inofficiella ställen.

Kanada – i mycket Sveriges narkotikapolitiska motsatts – blev andra nation efter Uruguay att legalisera cannabis i oktober 2017. Ätbar och drickbar cannabis började säljas december 2019.

Källa: Wikipedia, Pelle Olsson mfl.  

Etiketter:

Annonser