F d rikspolischef Holger Romander död

Tidigare riksåklagaren och rikspolischefen Holger Romander har avlidit i en ålder av 98 år. Jonas Hartelius skriver här några minnesord med fokus på hans strategi att vara permissiv till missbrukare och lägga mer kraft på grova narkotikabrotten.

Holger Romander (1921- 2020) var jurist och en av Sveriges högsta ämbetsmän. Efter jur. kand-examen 1946, blev han fiskal i Göta hovrätt, senare assessor, hovrättsråd, och byråchef för fångvårdsstyrelsen och ställföreträdande för generaldirektören 1960–1964. Han arbetade som lagbyråchef vid justitiedepartementet 1964 och rättschef där 1965.

Romander var därefter riksåklagare 1966–1978 och rikspolischef 1978–1987. Dessutom hade han lagstiftningsuppdrag vid justitiedepartementet och socialdepartementet.

Under sin tid som riksåklagare verkade Romander kraftfullt för att åklagare skulle inta en tolerant inställning till missbrukares enskilda innehav av ringa mängd narkotika.

När Narkotikastrafflagen trädde i kraft 1968 utfärdade han från RÅ-ämbetet cirkulär (RÅC 56, 72), som gav allt vidare ramar för åtalsunderlåtelse (enligt Rättegångsbalken 20:7) vid narkotikaförseelse, som endast kunde ge böter. Tanken var att missbrukarna inte skulle straffas för innehav av ringa mängder ”för eget bruk”. Till viss del var detta i linje med Narkotikastrafflagens syfte, nämligen att kraftinsatserna skulle sättas in primärt mot den grova narkotikabrottsligheten.

Åklagarna utvecklade emellertid en praxis att skriva av allt större mängder utan åtal. Det skapade oförutsedda möjligheter för gatulangarna att hantera ett ”tillåtet” lager för försäljning till missbrukarna. Polisens insatser och beslag på den lilla marknaden följdes inte upp med ytterligare rättsliga åtgärder.

Praxisutvecklingen kom efter hand att uppfattas som ohållbar.
Frågan togs upp i en riksdagsdebatt i mars 1978. Ny och betydligt strängare praxis kom först i januari 1980, efter att Magnus Sjöberg hade blivit ny riksåklagare.

Då Romander 1978 hade blivit rikspolischef tog han med sig inställningen att den lilla marknaden för narkotika var av ringa strategiskt intresse. I stället medverkade han till att fokus lades allt mer på den grova brottsligheten inom narkotika, ekonomi m.m. I rapporten Spanark (Spaning mot narkotika) 1980 föreslog en arbetsgrupp införande av en rad amerikanska åtgärder, som dittills varit främmande för svensk rättstradition. Det gällde bl.a. kronvittnen, ökad telefonövervakning, fria spanare, hemlig avlyssning, vissa former av brottsprovokation och medel för köp av narkotika.

Mycket av Spanark låg rätt i samtiden, då man sett ökande internationell smuggling, mer avancerade organisationsformer och mycket annat som krävde nya polisiära arbetsformer. En brist var dock att man inte systematiserade och tog till vara unika svenska erfarenheter från bl.a. den framgångsrika polisoffensiven 1969.

Många av förslagen skulle senare genomföras stegvis. Tillåtande av kronvittnen har nyligen kommit upp igen på den politiska dagordningen.

Ingripandena mot den lilla marknaden har stegvis skärpts sedan Romanders tid, senast genom att olovligt bruk av narkotika kriminaliserades 1988.

Annonser