”Dags synliggöra andra hälften av folket”

På 40:e året med Kvinnokonventionen väntar vi ännu på ANDT-området på förebyggande åtgärder som främjar kvinnors fysiska och psykiska hälsa, skydd mot våld och vanvård, särskild behandling för missbrukande kvinnor, stopp för exploatering av oss i marknadsföring av alkohol och andra droger. Det skriver Leena Haraké, kvinnonätverket KSAN, i en krönika.

Den internationella kvinnodagen inträffar den 8 mars varje år och uppmärksammar ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen.

Vid Förenta nationernas första internationella kvinnokonferens i Mexiko 1975 togs initiativ till att införa en gemensam kvinnodag. FN:s generalförsamling beslutade sedan om det i en resolution 1977 och från året därpå finns 8 mars med på FN:s lista över högtidsdagar.

I och med FN:s ”erkännande” kan man säga att den internationella kvinnodagen ändrades från att ha varit en socialistisk kampdag till en mer opolitisk högtidsdag, men hur man firar den varierar mycket mellan olika länder.

Men erkännande har inte märkts av på ANDT-området (alkohol, narkotika, doping och tobaksfrågor) där det fortfarande råder en manlig norm och förnekande av kvinnors särskilda utsatthet och rätt till behandling utifrån sina egna behov.

Attityder och värderingar som göder skam, skuld och fattigvårdens självförvållandeprincip råder fortfarande. Kvinnor har enligt dessa värderingar sig själva att skylla om något obehagligt händer. Missbrukande våldsutsatta kvinnor placeras fortfarande på härbärgen för män eller på vandrarhem med samhällets socialtjänsts omsorg i Sverige anno 2020.

Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, även kallad CEDAW eller Kvinnokonventionen, sedan 1979 har inte förbättrat kvinnors situation märkbart. Sverige var det första landet som ratificerade denna konvention 1980 för 40 år sedan.  Trots det gäller kvinnokonventionen inte som svensk lag och har därför inte samma status som andra svenska lagar. Det här går ut över kvinnorna som fortfarande inte har samma rättigheter som män.

Nu när vi är på 40:e året med kvinnokonventionen och väntar vi fortfarande på:

Tillräckliga förebyggande åtgärder för att främja kvinnors fysiska och psykiska hälsa.

Skydd och stöd för att kvinnor inte ska bli slagna, våldtagna, sålda, vanvårdade eller kränkta.

Kvalificerade genderspecifika förebyggande och behandlande insatser med trygghet, tillit, transparens och självbestämmande för kvinnor i alla åldrar som missbrukar.

Kraftfulla aktioner från myndigheterna för att stoppa exploateringen av kvinnor i marknadsföring av alkohol och andra droger.

Utan mer krafttag nu kommer orättvisorna och osynligheten av kvinnors situation inte avskaffas.  Ska vi arbeta till 2045 i förhoppningen om jämställda löner, sluta hållas offer för mäns våld mot kvinnor, inte behöva springa hem med nycklar och tårgas i handen för att känna oss trygga på kvällarna och i värsta fall dö i missbruk medan kvinnor ska skylla sig själva för att vara i behov av samhällets hjälp?

Det är hög tid att synliggöra den andra halvan av jordens befolkning – kvinnorna – och vår rättighet till liv som den starkaste mänskliga rättigheten.

Annonser