”Även en ny narkotikakommission behövs”

Regeringen har nyligen tillsatt en coronakommission. På samma sätt behövs en narkotikakommission. Glappen i systemen mellan skolor, socialtjänst, polis och sjukvård, och bristen på systematik är narkotikapolitikens svaga punkt, skriver Staffan Hübinette, lärare och drogförebyggare, på Drugnews debatt.

När coronapandemin bröt ut valde regeringen att förlita sig på Folkhälsomyndigheten och dess experter. Att Lena Hallengren och Morgan Johansson samtidigt inte på samma sätt lyssnade på myndighetens råd i narkotikapolitiken gav upphov till kritik.

När regeringen nu får kritik för att passivt ha lyssnat på Folkhälsomyndigheten och inte tagit ledningen i arbetet mot coronapandemin, så hörs inte längre kritiken lika starkt mot att man valt att inte lyssna på rådet att utreda en avkriminalisering.

Politiker ska inte vara dumdristiga och ska så långt möjligt utgå från kunskap och fakta. I slutänden handlar dock både coronastrategi och narkotikapolitik om politiska beslut och ledning som behöver ta hänsyn till många faktorer och en komplex verklighet. Det gäller att identifiera vad som är det verkliga problemet.

När det gäller corona kanske det så småningom visar sig att strategin i stort sett var bra men att problemet ligger på systemnivå och praktisk tillämpning. Den svenska förvaltningsmodellen fungerar inte så bra i allvarliga krislägen där central styrning och snabba beslut behövs. Ansvaret är för utspritt och oklart. Det visade sig vara ett glapp mellan teori och modeller och den praktiska tillämpningen. Därtill kommer tidigare synder med avveckling av lager för läkemedel, skyddsutrustning och beredskapssjukhus.

Motsvarande systemproblem finns inom narkotikapolitiken och vården. Strategin med en restriktiv politik är sannolikt bra. Problemet är den praktiska tillämpningen och bristen på styrning, ledning, ansvar och systematik. Under många år har också en nedmontering av förebyggande insatser gjorts. Om en kommission nu ska granska corona-strategin och hur systemen fungerat behöver den utredning om narkotikapolitiken som riksdagen beslutat om på samma sätt granska hur system och praktisk tillämpning fungerar när det gäller narkotikapolitiken. Problemet kanske visar sig inte vara polisens möjlighet att ingripa som kritikerna gärna gör gällande, utan snarare vad som händer eller inte händer innan och efter.

Viljan, engagemanget, kunskapen och metoderna finns. Problemet är glappen i systemen mellan skola, socialtjänst, polis och sjukvård. De är både kända och uppenbara. Likaså bristen på systematik och uppföljning.

Fråga en gymnasieskola hur många elever som i den senaste drogvaneundersökningen svarat ja på frågan om de använt narkotika de senaste trettio dagarna. Fråga hur många elever som skolan varit orolig för använt narkotika under det gångna läsåret, hur många narkotikarelaterade orosanmälningar till socialtjänsten som gjorts och vad som hänt med dem. Fråga hur många som erbjudits respektive lämnat drogtest vid misstanke, vilka insatser skolan gjort och resultatet av dessa. Svaret är oftast svävande. Få om ens någon skola har ordning på bokföringen.

Fråga socialtjänsten hur många ungdomar i olika åldrar som orosanmälts (drogrelaterat), hur många av dessa som utretts, hur många som erbjudits någon form av insats, hur många som tagit emot erbjudandet, vad insatsen bestått i och resultatet av den. Svaret är ofta lika svävande som i skolan. Få om ens någon kommun har ordning på den bokföringen.

Fråga polisen och rättsväsendet om hur många ungdomar i olika åldrar som polisen ingripit mot för misstanke om narkotikabrott, hur många som lämnat urinprov och antal svar som varit positiva. Fråga om antal domar för ringa narkotikabrott och rättsliga påföljder av olika slag. Fråga om uppföljningar och resultat av påföljden och insatsen inom socialtjänsten där en sådan blivit aktuellt. Brottsförebyggande rådet har lite ordning på viss bokföring och kan redovisa viss statistik över antalet brott, men inte mycket mer.

Fråga berörda myndigheter om hur många personer det finns i Sverige med problematisk narkotikaanvändning och beroende och svaret uteblir. Det är många år sedan en sådan kartläggning gjordes.

Fråga sjukvården om data om LARO-verksamheten (läkemedelsassisterad behandling för opiatberoende) och svaren blir svävande. Bristen på patientregister gör det svårt att veta hur det ser ut.

Grundläggande för ett kunskapsbaserat arbete är systematik där data, uppföljning och utvärdering är nödvändiga beståndsdelar. Systematik i arbetet och systematiska uppföljningar av tidiga insatser inom skolan, socialtjänsten, polisen, vården och av behandlingsinsatser lyser dock med sin frånvaro. Istället riskerar bristen på data, systematik och överblick att systemen arbetar i blindo och springer på studsande bollar.

I brist på fakta och systematik uppstår lätt ett majoritetsmissförstånd och en känsla av otillräcklighet. Det är mycket nu och det blir bara värre, när det visar sig att problemet är begränsat och hanterbart.

I en kommun behöver man ha ordning på data och system för att kunna planera och samverka mellan olika myndigheter kring förebyggande och tidiga insatser. Till det behöver glappen i systemen tätas.

Grunden för att göra analyser, veta om vi gör rätt saker och utveckla politiken och insatser är att det finns tillgång till sådan data, både i enskilda verksamheter som en skola men också i kommunen och i hela samhället. För att kunna göra jämförelser mellan kommuner behövs också gemensamma system.

Ett systematiskt arbete är ett skydd mot politisk populism och byråkratiska och politiska hugskott där omorganisationer, revirtänkande och vilja att visa handlingskraft kan ändra fungerande verksamheter utan att frågor om vilken kunskap som finns ställs. Det är ett skydd mot olika löst grundade påståenden och antaganden om förträffligheten med till synes enkla narkotikapolitiska lösningar som avkriminalisering och legalisering. Bristen på fakta och systematik gör politiken sårbar.

 

 

STAFFAN HÜBINETTE
– författare, konsult för Narkotikafri Skola, Årets förebyggare 2017

Annonser