Ljus för avlidna och överlevare

I Allhelgona-helgen tänds ljus till minnet av nära och kära, så även för drogernas många offer. Men manifestationerna i år blir mer digitala under corona-pandemin. Narkotikans offer är på båda sidor om livet, skriver Jessica Vikberg i en krönika i mörkrets tid.

Ingen mamma, ingen pappa, borde någonsin någonstans behöva tända ett ljus över sitt döda barn. Inget litet barn borde heller behöva tända ljus över en förlorad förälder. Men det sker och alltför många gång beror det på narkotikan i samhället.

Allhelgonahelgen förknippas med traditionen att tända ljus vid graven för att hedra och minnas. I över 20 år har även anordnats ljusmanifestationer för att hedra och minnas de som dött en narkotikarelaterad död.

Foto: Drugnews

Små ljus, ett för varje avliden har tänts på Sergels torg i Stockholm och på mindre torg i mindre städer, men med lika stor smärta i bröstet hos dem som sörjer. Narkotikans offer är på båda sidor om livet.

Gatans Röster, denna underbara kör under ledning av Anette Kyhlström, har sjungit med själ och hjärta för att hedra avlidna vänner. I ur och skur har efterlevande mötts, lyssnat eller hållit tal för att vi aldrig ska glömma.

I år sjunger ingen kör där och manifestationerna uteblir på flera ställen på grund av corona-situationen. I år blir det istället några digitala manifestationer, bland annat i Malmö och Stockholm. Men i exempelvis Piteå och Göteborg tänds ljus som vanligt, (på måndag 2 november kl 16:30–19 vid Lejontrappan i Brunnsparken, Göteborg, anordnat av Recovery-nätverket med flera.)

Mitt starkaste minne av alla Allhelgonahelger är från slutet av 1990-talet, när helgen alltmer börjat influerats av USA och även kallas Halloween. Det var i slutet av oktober. En fasansfull anlagd brand hade brutit ut i en festlokal i Backa på Hisingen. En del kallar den diskoteksbranden, andra kallar den Backabranden. 63 personer, den yngsta ännu inte tonåring, förolyckades och över 200 skadades i den mest fasansfulla olycka man kan tänka sig som förälder, brandman, medmänniska. Barn, med hela livet framför sig, brann inne eller skadades för livet.

Min dotter Rosanna var ett år. Vi var ensamma hemma. Radion spelade endast sorgemusik. Det ringde på dörren. Rosannas pappa var polis och tillbringade helgen på akutmottagningen på Sahlgrenska sjukhus. Samma sjukhus som vår dotter föddes på ett år tidigare. Han hade den makabra uppgiften att berätta för panikslagna föräldrar om just deras son eller dotter hade överlevt eller inte.

Jag undrade vem som ringde på dörren denna på alla vis mörkaste av höstkvällar. Öppnade dörren med min dotter på höften.
”Bus eller godis?”

Sju små spöken: svartklädda, vitklädda, blodiga stod utanför vår dörr. Många känslor föll över mig när jag stirrade på de små barnen utklädda till spöken och skelett. Framförallt undrade jag hur föräldrarna resonerat medan de sminkade sina barn. Jag minns inte om jag hade något godis, jag minns inte om det blev något bus. Jag minns bara att jag grät ytterligare flera gånger den kvällen.

Jag möter dem på stan ibland. Överlevarna. De som överlevde branden och i dag är i 35-40-års åldern. Deras ansikten är för alltid märkta av branden.

Jag möter ofta överlevare. Föräldrarna på Föräldraföreningen Mot Narkotika, Anhöriga Mot Droger och andra föreningar som kämpar för sina barn. Som sitter fast i droger eller de som överlevt sina barn. Jag möter även dem som överlevt drogerna. Mina vänner på Kriminellas Revansch i Samhället, som överlevt och nu hjälper andra.

De går på begravning efter begravning. Sedan fortsätter de kämpa och hjälpa andra, så att det blir fler överlevare. Mammor, pappor, barn.

 

JESSICA VIKBERG –  ordförande Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle

Annonser