”Barns rätt till skydd mot droger prio ett”

I debatten framförs krav på att avskaffa det så kallade konsumtionsförbudet, alltså förbudet mot olovligt bruk av narkotika.  Det vore oklokt ur flera aspekter – upptäckt av missbruk skulle försvåras och barns rätt till skydd måste vara prio ett, skriver Sara Woldu och Sven-Olov Carlsson.

Det skulle försvåra möjligheten att upptäcka, spåra och rapportera missbruk när och där det sker. Och det skulle i praktiken uppmuntra narkotikaanvändning.

Polisen är viktig för att tidigt upptäcka narkotikaanvändning, inte minst bland ungdomar. Att polisen slutar ingripa mot eget bruk innebär inte att de som langar åker fast i högre grad. Överlåtelsebrott är relativt svåra att bevisa.

I praktiken kommer detta att leda till att marknaden för narkotika får större utrymme, precis som på 70-talet i Sverige.

Men det räcker inte att polisen upptäcker narkotikaanvändning hos unga. Viktigare är vad som händer därefter. Det behövs bra påföljder, stöd och hjälp som tar vid och erbjuder en väg bort från narkotikan.

Där, i glappen i systemen och bristerna i de tidiga insatserna, finns den största utmaningen. En avkriminalisering av olovligt brukande löser inte dessa problem, inte heller löser det problemet med gängkriminalitet och skjutningar.

Den 1 januari blev FN:s konvention om barnets rättigheter svensk lag (Barnkonventionen). Det är den viktigaste reformen för barn i Sverige på 30 år och ett av de viktigaste verktygen för att säkerställa att barns (0–18 år) rättigheter tillgodoses.

Enligt konventionens artikel 33 sägs att ”Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftningsåtgärder, administrativa, sociala och utbildningsmässiga åtgärder, för att skydda barn från olaglig användning av narkotika och psykotropa ämnen såsom dessa definieras i tillämpliga internationella fördrag och för att förhindra att barn utnyttjas i den olagliga framställningen av och handeln med sådana ämnen”.

Olika debattörer har hävdat att den svenska narkotikapolitiken strider mot barnkonventionen. Barnkonventionen har blivit ett slagträ i den narkotikapolitiska debatten.

Den 12 november presenterade Barnkonventionsutredningen sitt betänkande där utredningen undersökt hur svensk narkotikalagstiftning överensstämmer med barnkonventionens artikel 33.

Utredningen slår fast att lag och praxis i huvudsak överensstämmer med artikel 33 om barns rätt till skydd mot droger, med ett undantag. Det gäller frågan om att kriminalisera anstiftan och stämpling till alla former av narkotikabrott gentemot barn, en lagskärpning som föreslås utredas.

Mikael Malm som är samordnare på Sveriges Kommuner och regioner (SKR) argumenterade vid ett möte med riksdagens socialutskott för förslaget att utreda att avskaffa det nu gällande konsumtionsförbudet. ”Människor som är beroende ska inte straffas utan erbjudas vård och behandling” sa Mikael Malm till SVT.

Detta synsätt har två allvarliga fel. För det första finns ingen motsättning mellan vård och rättsliga påföljder på narkotikabrott. Kriminalvården är i dag en av de största aktörerna i Sverige när det gäller missbruksvård. För det andra måste barns rätt till skydd vara prio ett i narkotikapolitiken. Det förebyggande perspektivet får inte nedprioriteras.

Vuxna missbrukares behov av vård är viktigt men får aldrig komma i vägen för barns rätt till skydd. Det är en fråga om barnets mänskliga rättigheter.

Förslagen om att avskaffa konsumtionsförbudet borde rimligtvis begravas i och med att utredningen om Barnkonventionen som svensk lag nu har publicerat sitt slutbetänkande och där levererat ett tydligt ställningstagande i frågan.

• Fotnot: Artikeln publiceras även på Aftonbladet debatt.


SARA WOLDU – ordförande och verksamhetsansvarig KRIS Stockholm
SVEN-OLOV CARLSSON – tidigare president World Federation Against Drugs

Annonser