Finns ingen ”silverkula” i narkotikapolitiken

Narkotikakonsumtion och dödlighet är våra största misslyckanden och måste minska. Men narkotikapolitiken tycks inte lösas av en ”silver bullet” i form av avkriminalisering, legalisering eller annan ”quick fix”, skriver Peter Moilanen, Narkotikapolitiskt center, i en nyårskrönika.

Det är dags att summera det narkotikapolitiska året 2020, ett år som präglats av Coronavirusets framfart. För Narkotikapolitiskt centers verksamhet (NPC) blev det inte så påverkbart gällande arrangemang då verksamheten, som är relativt ny, redan i huvudsak baserats på digitala plattformar. Däremot blev de resor och andra tillfällen där vi skulle ha träffats fysiskt förstås inställda.

Narkotikapolitiskt finns dock några reflektioner att göra i skuggan av Covid-19. Troligen hade regeringen och riksdagspartierna synts mer i den narkotikapolitiska debatten om året inte präglats av pandemin.

Året började med ett tillkännagivande av riksdagen att utvärdera narkotikapolitiken. En utvärdering som fortfarande är nödvändig då narkotikakonsumtionen och dödligheten behöver minska betydligt. Detta är våra två största misslyckanden.

Vi må ha en internationellt sett låg konsumtion, vilket bekräftats i ett antal undersökningar under året, men vi borde kunna bättre och få ner den. 2020 var året när även media började reservera sig mot att vi har högst narkotikarelaterad dödlighet i Europa, (vi mäter ju så olika). Men även om dödligheten minskat de senaste åren behöver även den minska väsentligt mer.

I samband med att utvärderingen började omnämnas var socialminister Lena Hallengren (S) snabbt ute och stängde dörren för avkriminalisering. Hon hade följt den norska rusreformutredningen och där sett att forskningsläget huruvida konsumtionen ökar vid avkriminalisering eller ej var högst oklar.

Baserat på den svaga vetenskapen inom området och vår redan låga konsumtion sa hon att en utredning av avkriminalisering inte var aktuell. Hon ville inte riskera att fler ungdomar började använda narkotika. Detta trots att Folkhälsomyndigheten förordade just en utredning av kriminaliseringen.

När sedan pandemin var ett faktum var regeringen snabba med att deklarera att de inte tar några beslut som inte baseras på expertmyndighetens rekommendationer. Kritiken lät inte vänta på sig. Hur kunde regeringen å ena sidan strunta i sin expertmyndighet i narkotikafrågan, men å andra sidan blint lyssna på dem när det gällde Corona? Samma argument framfördes även till mig och mitt svar var att det är skillnad på akut smittskyddsverksamhet och långsiktigt förebyggande arbete.

Påståendet att regeringen enbart ska förlita sig på expertmyndigheten känns idag avlägset. Det visade sig ganska snart att även inom detta område, precis som inom narkotikapolitiken och andra politiska fält behöver politiska bedömningar göras av helheten. Forskarna, myndigheterna och andra experter inom olika diskurser både nationellt och internationellt kommer till att börja med fram till olika slutsatser. Till det tillkommer beprövad verksamhet utifrån olika perspektiv. Slutligen ska annan kunskap, organisatoriska och andra resursbegränsningar, kulturer och opinioner vägas samman. Utifrån det är det högst rimligt att kunna landa i en slutsats där avkriminalisering inte är ett alternativ.

Alla röster vi varit i kontakt med under året; poliser, socialtjänst, drogsamordnare, behandlingshem, personer med beroende och anhörigorganisationer med flera återkommer till samma två begrepp som de upplever är problemet: glapp i systemen och brister i samverkan.

Att satsa på det förebyggande arbetet och få till en vårdkedja som håller från tidig upptäckt, via behandling till arbete, bostad och socialt sammanhang behöver bli nästa års stora uppgift. Narkotikapolitiken tycks inte lösas av en ”silver bullet” i form av avkriminalisering, legalisering eller annan ”quick fix”. Istället behöver silvertejpen fram för att täta glappen och få igång samverkan.

PETER MOILANEN
– chef Narkotikapolitiskt Center

Annonser