Varför väcker Nils Bejerot än idag sådan ilska?

Socialläkaren och professorn Nils Bejerot – ofta kallad den svenska narkotikapolitikens fader – föddes i september för 100 år sedan och avled 1988. Men han väcker än idag starka känslor i debatten, ibland på gränsen till personförföljelse. Per Johansson, tidigare generalsekreterare för RNS, tecknar här en bakgrund om hans gärning.

Första gången jag hörde Nils Bejerots namn var när jag arbetade på Långbro mentalsjukhus i södra Stockholm ett par år i början på 1970-talet. På Långbro fanns en särskild narkomanvårdsavdelning, inhyst i den gamla ”stormen” där förr särskilt våldsamma patienter hade vårdats.

Jag fick av någon i personalen förklarat för mig att Bejerot var en särskilt ond människa – en ”fascist” – som ville skicka alla narkomaner till en öde ö. Lät inte som någon jag vill lära känna, men ovetande som jag var om den narkotikapolitiska debatten tänkte jag inte så mycket på saken.

Mot slutet av 1970-talet, långt efter att jag slutat på Långbro, läste jag något som Bejerot skrivit och tyckte det var rätt vettigt. En god vän som gått på Socialhögskolan visste mer och lånade mig en av Bejerots böcker. Bitarna föll på plats och narkotikaproblemet blev begripligt.

Jag följde med min gode vän på ett möte med Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle. Det var julfika på RNS-kontoret i december 1979. Jag blev medlem och har varit det sedan dess. Länge arbetade jag helt ideellt för förbundet, men från 1995 blev det mitt heltidsjobb. Jag gick i pension 2019.

Nils Bejerot hade grundat RNS och spelade en stor roll för förbundet så länge han levde. Att han haft betydelse för hur svensk narkotikapolitik har utformats torde alla som är någorlunda insatta vara överens om.

*    *   *


”Det narkotikafria samhället är en koko idé”,
sa författaren Magnus Linton i en intervju med SVT (17/9 2015), när hans bok ”Knark – en svensk historia” kom ut. Den är till stor del en nidskrift om Nils Bejerot.

 Nils Bejerot är formgivaren bakom den skoningslösa svenska narkotikapolitiken, och därmed också den som bringat mest olycka och elände över Sveriges missbrukare.” Lisa Magnusson, Dagens Nyheters ledarsida (30/8 2020).

”Modernisten Bejerot satte staten före människan: först stalinist, blev han under 70-talet mer militant. Vad skulle han ha ansett om de tusentals som dött på grund av hans idéer? Kanske att man måste knäcka några ägg för att tillverka en perfekt samhällsomelett.”
Carl-Michael Edenborg, Aftonbladets kultursida (21/5 2021).

Det finns många fler exempel för den som har tid och tålamod att fördjupa sig i det märkliga fenomenet att en man som dog för snart 33 år sedan väcker så starka känslor. Bejerot var förvisso omdebatterad och dessutom förtalad medan han levde, så det är i och för sig inget nytt. Han kommenterade själv fenomenet i en intervju av Jonas Hartelius i boken ”Nils Bejerot – människan och verket” 1986, där han svarar på frågan om hur han ser på personförföljelserna:

”Kulmen blev ändå när RFHL*-gänget genomförde en demonstration mot mig i Uppsala på det tidiga 1970-talet. Man gick i gåsmarsch med ena benet på trottoaren och det andra i rännstenen och skanderade: Vi är emot – Bejerot! När jag fick höra om detta insåg jag att jag ändå måste ha uträttat något väsentligt här i livet.”

Så vad var det då som gjorde Nils Bejerot så betydelsefull? Det enkla svaret är att han befann sig på rätt plats med rätt erfarenheter och kunskaper när Sverige genomgick en metamorfos inom narkotikapolitiken från traditionellt restriktiv till ytterligt tillåtande i mitten av 1960-talet.

Han släppte allt han hade för händerna och kastade sig in i narkotikadebatten som en enmansrörelse med support från sin engelskfödda hustru Carol Maurice Bejerot. Men mot tidsandan måste man vara långt mycket starkare om man ska kunna åstadkomma förändring.

Det visade sig omöjligt att hindra att ett antal läkare i Stockholm fick dåvarande Medicinalstyrelsens uppdrag att skriva recept på narkotika till ett antal narkotikaberoende personer med början 1965. Det hela upphörde först i och med ett par tragiska dödsfall 1967.

Under tiden läste paret Bejerot in sig på världslitteraturen om narkotikaproblemet och betade av det mesta. En idag fullständigt omöjlig uppgift, men då var kunskapsläget mer begränsat. Och 1968 kom hans första bok i ämnet ut: ”Narkotikafrågan och samhället”. Där introducerade han några av sina viktigaste analyser som han i senare böcker och skrifter utvecklade fram till sin död.

Utöver sina forskningsstudier utgjorde Bejerots kliniska verksamhet basen för hans förståelse av narkotikaproblemet. Han hade som socialläkare i Solna 1954 diagnosticerat den första injicerande ungdomsnarkomanen. Därefter kom han att under alla år arbeta som psykiatrisk konsult åt polisen vid häktet i Stockholm och träffade på så vis tusentals narkotikamissbrukare genom åren.

        *    *   *

 

Olika typer av narkomanier

Traditionellt har man delat in missbruk efter vilken drog personerna använt – alkoholister, morfinister, kokainister, cannabisanvändare osv – vilket onekligen är relevant. Bejerot identifierade olika typer av drogmissbruk utifrån hur personerna introducerats i missbruk och drogernas legala ställning i samhället. En sociologiskt orienterad klassificering där det är underordnat vilken drog man använder.

 

I sin första presentation namngav han ett stort antal grupper, men senare pekade han ut tre huvudgrupper av missbruk:

  • Endemiskt är kulturellt och legalt accepterat, såsom alkoholmissbruk och tobaksrökning.
  • Epidemiskt är icke socialt accepterat och oftast olagligt. Det man skulle kunna kalla för gatunarkomani hör givetvis hit, men även thinnersniffning som i sig inte är olagligt.
  • Terapeutiskt innebär att man blivit introducerad via sjukvården på något vis, antingen slarvig förskrivning av läkaren eller att patienten uppskattar läkemedlet alltför mycket och manipulerar systemet genom att gå runt till flera läkare för att få recept. Hit hör också problemet att en del läkare börjar överförskriva läkemedel åt sig själva.

Det epidemiska och det terapeutiska missbruket skiljer sig åt på flera punkter. Viktigast är att i epidemiskt missbruk är syftet redan från början att uppnå en njutningsfull berusning medan för det terapeutiska handlar det om en medicinsk behandling som glider över i ett missbruk som personen tappar kontrollen över. Typiskt är att man inte sprider det vidare till andra.

 

Nils Bejerot (1921-1988) väcker ännu debatt. Foto: Maria Söderberg

En av de saker som väckt mest ilska hos Bejerots kritiker är att han använde termen epidemi för att beskriva den nya typ av missbruk som växte fram i Sverige under 1950-talet och blev ett allmänt känt och omdiskuterat problem från mitten av 1960-talet. Bejerot menade att eftersom narkotikamissbruk handlade om droger som bara kunde införskaffas på olaglig väg så måste nybörjaren bli introducerad av någon som redan ”gått över gränsen” och som vet var man köper och inte minst hur man intar drogen. Man måste helt enkelt lära sig exempelvis att injicera narkotikan eller hur man röker hasch för att få ut något av drogen. Det sistnämnda kanske låter konstigt idag, men för några decennier sedan var det definitivt så.

Att narkotikamissbruk skulle sprida sig som en ”smitta” har hånats och bespottats i debatten sedan Bejerot först presenterade sin analys. Ända in i våra dagar. Och visst, om det nu var så att han menade att narkotikamissbruk spreds i luften ungefär som ett virus så är det onekligen löjeväckande. Det han beskrev var en social kontaktspridning från individ till individ, nästan alltid i nära relationer eller i vart fall kände sedan tidigare.  Av ren välvilja vill den som upplevt narkotikaeffekten gärna dela med sig av den i sin kompiskrets. Det går att hitta exempel på individer som själva bestämt sig för att börja med narkotika och listat ut hur man köper och hur man använder, men det är ovanligt.

Av allt detta drog Bejerot slutsatsen att det är centralt för samhället att identifiera narkotikamissbruk så tidigt som möjligt och sätta in adekvata åtgärder för att dels få nybörjaren att sluta och dels agera mot spridningen av missbruket.

Den här delen av Bejerots analyser har aldrig nått allmänt erkännande. Att tala om narkotikamissbruk i termer av epidemi är helt okontroversiellt i övriga världen, men just i Sverige blev det en låsning kring begreppet.

Nyligen presenterade dock Brottsförebyggande rådet en rapport om gängrelaterade dödsskjutningarna i Sverige, som vid internationell jämförelse är ovanligt många. Författaren till rapporten, Klara Hradilova Selin, säger till Dagens Nyheter att det är svårt att förklara varför Sverige ligger så högt eftersom de riskfaktorer Brå identifierat också finns i andra länder. ”Vi vet inte varför, det handlar om en slags social smitta. Om en skjutning sker, sker oftast en till, nära i tid och rum”, säger hon.
Kors i taket! Tabut är brutet.

 

Beroendet en kraft i sig själv – symptomteorin

På 1960-talet, och ännu mer på 1970-talet, var en förhärskande uppfattning att människor fastnade i beroende, av alkohol såväl som narkotika, för att de hade problem som mer eller mindre per automatik ledde dem dit. ”Missbrukade människor missbrukar”, var en slogan som förekom. Missbruket var ett symtom på framförallt sociala problem och bara genom att åtgärda dessa skulle samhället – och individerna – få ordning på drogmissbruket.

Bejerot kallade detta för symtomteorin, som han ansåg inte höll måttet. Visst kan sociala, psykiska och känslomässiga problem öka risken för att fastna i missbruk, men en lika viktig faktor är exponeringen. Om man lever i en miljö där droger knappt förekommer är risken mycket liten att man fastnar i drogmissbruk. Och tvärtom: de som hela tiden exponeras för exempelvis alkohol löper stor risk att få alkoholproblem. Det är mycket vanligare med alkoholproblem bland restaurangpersonal jämfört med bland bönder.

Det som många hade svårt att acceptera på 1970-talet var att Bejerot hävdade beroendets biologiska/kemiska natur. Han pekade på att de olika narkotikamedlen tar sig upp i hjärnan via blodet och där stimulerar lustcentrum på ett särskilt behagligt sätt. Den upplevelsen är själva kärnan i beroendet, hävdade Bejerot, vilket var oerhört provocerande för alla som menade att beroendet hade enbart samhälleliga förklaringar. Idag vet vi mycket mer om hjärnans funktioner och Bejerots analyser om beroendet är mer allmänt accepterade.

 

Den öde ön

Så hur var det då med att förvisa narkomaner till en öde ö? I boken Narkotikafrågan och samhället (sidorna 435–454) utvecklade Bejerot sina tankar om hur en framtida narkomanvård bör se ut. Det skrevs i slutet av 1960-talet när vi fortfarande hade Nykterhetsvårdslag och Barnavårdslag med ganska stora möjligheter för samhället att ingripa med olika tvångsmedel mot missbruk. När det gäller vuxna handlade det enbart om alkohol.

Bejerot skissade ett program med olika vårdmodeller och hur de skulle organiseras politiskt. Han föreslog att för narkotikamissbrukare skulle gälla behandlingsskyldighet och samhällets ansvar var att ställa upp med lämplig behandling på drogfria terapeutiska samhällen där vården skulle pågå under lång tid.

Samtidigt hävdade Bejerot att det finns en grupp särskilt svårbehandlade narkotikaberoende – kroniker – som inte klarar av att sluta med sitt tunga missbruk. För dem ville han inrätta särskilda behandlingsbyar på avlägsna platser, gärna på en skärgårdsö, där medicinsk personal skulle se till att patienterna kunde fortsätta med sina droger under kontrollerade och säkra former.

Det finns något ledsamt över idén att betrakta vissa personer som hopplösa fall, som samhället ska hjälpa fortsätta med sitt missbruk. Det leder tankarna snarare till de långtgående harm reduction-program som finns lite här och där i världen idag, där man inte har några ambitioner att hjälpa folk att sluta missbruka, utan istället att hjälpa dem fortsätta under kontroll av vårdpersonal.

Men visst, idén om skärgårdsön kom från Bejerot själv.

 

Missbruksvård minskar inte narkotikaproblemet

Bejerot hade en faiblesse för spetsiga formuleringar, vilket ofta retade upp hans motståndare. En sådan one-liner var: ”Ingen har hittills visat att frivillig narkomanvård är bättre än ingen narkomanvård alls.” Han förklarade detta med att självläkningen – alltså att folk slutar missbruka helt och hållet på egen hand – är större än de resultat som missbruksvården kan visa upp. Han konstaterade också att de allra flesta som ägnar sig åt drogmissbruk, av alkohol såväl som narkotika, gärna tar emot all hjälp de kan få för att ta itu med konsekvenserna av missbruket – sociala, hälsomässiga, ekonomiska skador osv. Men ofta är särskilt ointresserade av att ta itu med missbruket som sådant.

Bejerot menade att beroendevård är en insats som aldrig – hur bra den än är – kan minska missbrukets omfattning i samhället. Det tar flera år innan en drogberoende är intresserad av vård och inte ens då är utfallet särskilt bra. Under tiden introduceras nya ungdomar till droger, som i inledningsfasen är ointresserade av missbruksvård.

Av detta bör vi inte dra slutsatsen att all beroendevård är meningslös, men man måste ha en realistisk uppfattning om vad som kan uppnås med den, både på individuell och samhällelig nivå.

 

RNS bildas

Ganska snart efter sitt inträde i narkotikadebatten insåg Bejerot att han inte skulle kunna påverka narkotikapolitiken ensam. Tillsammans med en liten skara supportrar grundade han Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle 1969. Det gick minst sagt trögt inledningsvis. Vändpunkten kom när RNS lyckades rekrytera den tidigare socialdemokratiska riksdagsledamoten Yngve Persson som ordförande 1974. Bejerot hade fått upp ögonen för Yngve Persson som gjort sig obekväm inom partiets ledning när han i en riksdagsdebatt försvarade en moderat ledamot mot justitieminister Lennart Geijer (S), vars narkotikapolitiska linje var allt annat än restriktiv.

Bejerot på sommarläger tidigt 80-tal med Janne Mattsson, Ove Rosengren, Ulric Hermansson och Maria Söderberg. Foto: Magnus Molitor

Bejerot var visserligen förbundets grundare, men hade aldrig plats i dess styrelse. Hans enda formella roller var som ledamot av valberedningen och i redaktionskommittén för tidningen Narkotikafrågan.

Den borgerliga regeringen under Torbjörn Fälldin som tillträdde 1976 utsåg året därpå en ledningsgrupp för hur narkotikapolitiken skulle utformas. Den arbetade snabbt och redan i mars 1978 la regeringen en proposition till riksdagen som innehöll flera förslag till satsningar för att komma åt det växande narkotikaproblemet. En särskilt intressant formulering i propositionen, som riksdagen sedan röstade igenom, lyder såhär:

”Grundvalen för kampen mot narkotikamissbruket måste vara att samhället inte kan godta något annat bruk av narkotika än det som är medicinskt motiverat. Allt annat bruk är missbruk och måste med kraft bekämpas.”

Detta har senare kommit att tolkas som att målet för svensk narkotikapolitik ska vara ett narkotikafritt samhälle. Det står visserligen inte uttryckligen så, men de två meningarna är svåra att tolka på annat sätt. Ordvalet skulle knappast ha blivit annorlunda om Bejerot själv hade hållit i pennan. Detta var en viktig politisk vändpunkt som förebådade det som sedan skulle ske under 1980-talet.
       *    *   *

 

Sergels torg 1980. Demonstration anordnad av RNS för en restriktiv narkotikapolitik. Foto: Janne Mattsson

 

Förbjuda bruket av narkotika?

Redan från starten drev RNS att rättsväsendet måste ingripa i alla lägen när folk innehar eller säljer narkotika, i linje med Bejerots analys om vikten av att samhället ska ingripa så tidigt som möjligt när någon börjar experimentera med olagliga droger. Under slutet av 1970-talet intensifierades detta arbete. Åklagare Stefan Karlmark från Västerås publicerade flera artiklar i Narkotikafrågan där han visade hur åklagarna regelmässigt gav åtalsunderlåtelse för innehav av narkotika för ”personligt bruk”, vilket han vände sig starkt emot. I praktiken innebar dåtidens praxis att gatulangningen var de facto-legaliserad, eftersom langare aldrig hade på sig mer än den ”lagliga” mängden och givetvis hävdade att de tänkte använda narkotikan själv.

Debatten om detta pågick i flera år och blev alltmer besvärande för riksåklagaren som i början av 1980 såg sig tvingad att skicka ut en cirkulärskrivelse till landets alla åklagare.

Där påbjöd riksåklagaren att allt innehav framöver måste leda till åtal och rättsliga konsekvenser. The point of no return i svensk narkotikapolitik. Den tillåtande eran var över och den restriktiva eran tog sin början.

1983 fattade Högsta domstolen ett beslut som fick långtgående konsekvenser. En man i en mellansvensk stad hade åkt fast för polisen på en fest där narkotika förekom. Han medgav att han rökt hasch från en pipa och blev fälld för det i tingsrätt och hovrätt. Han fick prövningstillstånd i HD, som menade att lagen pekade ut besittning – dvs att man på något vis äger narkotikan – som den förbjudna handlingen. Mannen ifråga hade rökt en haschpipa som passerade förbi, men hävdade att han aldrig besuttit narkotikan. Och eftersom själva bruket var oreglerat i lagen så friade HD.

Inom RNS diskuterades detta ingående. Framförallt Janne Mattsson agerade för att kriminalisera själva bruket. Han hade själv missbrukat droger och suttit flera år i fängelse för olika typer av brott, men hade lämnat det livet bakom sig och blev en stridbar journalist och filmare.

Bejerot var till att börja med skeptisk till Mattssons förslag. Han ville hellre se att sociallagarna utökades med en behandlingsskyldighet för de som polisen kom på med narkotikabrott och där det var påkallat med någon form av vårdinsats. Mattsson argumenterade att polisen är bäst skickad att ingripa mot narkotikaproblem och för att de ska kunna göra det, även när det inte går att bevisa innehav, så behövs lagstöd för att ingripa mot själva konsumtionen. Sedan bör socialtjänsten komma in och erbjuda stöd för de som behöver det.

Efter mycket diskussioner enades RNS, inklusive Bejerot, om att driva kampanj för att även bruket av narkotika skulle vara förbjudet i narkotikastrafflagen. Förbundet genomförde en namninsamling 1984 tillsammans med andra organisationer och siktade på att få ihop 100 000 namn. Det blev till slut nära 450 000 som skrev på.

I en Sifo-undersökning som gjordes vid den här tiden med frågan om vad folk tyckte om att förbjuda bruket av narkotika, svarade 95 procent att de var för det.

När listorna med namnen lämnades över till framtidsminister Ingvar Carlsson (S) var känslan hos oss alla att vi skulle få gehör för vår idé och därför var besvikelsen stor när regeringen sa nej. Sett i efterhand var detta det bästa besked vi kunde få. De borgerliga partierna såg att Socialdemokraterna hamnade i konflikt med folkopinionen i frågan och bestämde sig för att göra förslaget till sitt eget. Därmed åkte frågan upp på högsta nivå i den politiska debatten och blev en valfråga i riksdagsvalet 1985.

Socialdemokraterna vann valet, politik består ju som bekant av många frågor samtidigt. Dock var narkotikapolitiken en klar minuspost för S-regeringen. Debatten fortsatte och för att få slut på den la regeringen 1988 förslag om att förbjuda själva bruket av narkotika, vilket antogs i riksdagen.

Påföljden på detta brott var böter, vilket troligen de allra flesta tyckte var helt okey. Men enligt svensk rättspraxis får inte polisen begära så kallad kroppsbesiktning om inte fängelse finns med i straffskalan. Så polisen hade inte rätt att kräva urin- eller blodprov vid misstanke om olovligt bruk av narkotika och hade svårt att bevisa att bruket ägt rum. Den nya lagen kunde därför inte tillämpas i praktiken.

Fängelse behövde således skrivas in i straffskalan av rättstekniska skäl, inte för att någon egentligen skulle hamna i fängelse för detta förhållandevis ringa brott. 1991 tillträdde en borgerlig regering med moderaten Gun Hellsvik som justitieminister. Hon drev 1993 igenom ett lagförslag om högst sex månaders fängelse och i och med det kunde polisen börja använda drogtester för att bevisa att olovligt bruk ägt rum.

Nils Bejerot avled 1988. Han var med och lade grunden för kriminaliseringen av bruket, men var borta när fängelsestraff infördes i straffskalan. Vad han skulle säga om det som hänt efter hans död är omöjligt att veta. Jag är dock tämligen säker på att han inte skulle vara särskilt nöjd med att det händer så lite från övriga samhällsinstitutioner när polisen ingriper mot en person som håller på med narkotika.

Bejerot var tydlig med rättsväsendets avgörande roll för att hålla tillbaka narkotikaproblemen i samhället samtidigt som samhället inte får lämna folk i sticket som fastnat i beroende eller riskerar att göra det.

*    *   *

 

Narkotikapolitik höger eller vänster?

Att Bejerot var kommunist i sin ungdom är ingen hemlighet, han har själv berättat om det i olika sammanhang. Han hade varit aktiv under studenttiden i Clarté, varit med i gamla SKP (som idag heter Vänsterpartiet), men tappade tron framförallt efter den sovjetiska invasionen i Ungern 1956 när folket där gjorde uppror mot det kommunistiska styret. Trött på partipolitik beslutade sig Bejerot för att ägna sig åt sitt yrke och forskningen.

Bejerot kände stor sympati för den typen av ”gråsossar” som Yngve Persson representerade. Deras idé om ett tryggt och stabilt folkhem med klara regler om ömsesidiga rättigheter och skyldigheter både för individen och samhället ansåg han var utmärkt som målsättning. Han hade dock lite till övers för ideologier (hade säkert fått nog av dem i ungdomen), som han menade var att betrakta som vår tids religioner.

Det var en stor framgång för RNS och Bejerot att man lyckades få stöd för den restriktiva narkotikapolitiken både till höger och vänster i politiken. Det finns tendenser i dagens debatt att en ”modern” vänster parallellt med en ”nyliberal” höger går åt det narkotikaliberala hållet. Ännu märks detta knappast i allmänna opinionsmätningar där man frågar om inställningen till narkotikapolitiken. Det kan spegla det faktum att de allra flesta idag tar ställning utifrån andra kriterier än ideologiska i politiska frågor.

Häktesstudien, metadon och Stockholmssyndromet
Bejerot var under hela sitt yrkesliv aktiv inom politik och forskning. Stickmärkesundersökningen bör nämnas eftersom den utgjorde grunden för hans doktorsavhandling som presenterades 1974. På Stockholms häkte undersökte sjuksköterskorna om de som kom in på häktet hade stickmärken på armarna och av detta kunde man uppskatta hur stort injektionsmissbruket var i Stockholm. Bejerot visade att med en tillåtande politik gick missbruket upp och vid en restriktiv politik gick missbruket ner. Debatten om detta på disputationen var livlig.

Ibland påstås att RNS är motståndare till metadonbehandling, vilket förbundet aldrig varit. Denna inställning kommer ursprungligen från Bejerot vars hållning var att så länge behandlingen sköts väl har den sin plats i svensk narkotikapolitik. Han hade stor respekt för hur Lars-Magnus Gunne skötte metadonbehandlingen vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Gunne inledde verksamheten där redan 1966, ett år efter att den startats i USA.

Att Bejerot spelade en avgörande roll vid Norrmalmstorgsdramat 1973 är inte så känt. Ett bankrån gick snett och rånarna tog några ur personalen som gisslan. Inledningsvis var polisledningen beredd att gå med på deras krav för att rädda gisslan. Bejerot konsulterades och påpekade att gärningsmännen var ”vanliga” kriminella ute efter pengar. De saknade politiska eller religiösa motiv som i så fall skulle kunna göra dem villiga att offra sina liv. Bäst att vänta ut dem. Så skedde också, med vissa komplikationer, vilket blev en vändpunkt i hur man i världen bemöter kriminella gisslantagare. Under dramat och efteråt gjorde några ur gisslan hätska uttalanden mot polisen och regeringen, som inte följt bankrånarnas instruktioner. De uttryckte istället sympati för bankrånarna, ett fenomen som senare kom att kallas för Stockholmssyndromet.

*    *   *

 

Vid en anlagd brand i familjen Bejerots Brommavilla 1987 förstördes hela huset och hans arkiv. Foto: Magnus Molitor


Nils Bejerot – ond eller god?
Den narkotikapolitiska debatten har periodvis varit rejält smutsig. Personangrepp och tillmälen har flugit åt alla möjliga håll. Nils Bejerots namn har bespottats och förtalats återkommande ända sedan 1960-talet. I någon mån har han bidragit själv till detta, han hade en sällsynt förmåga att reta upp sina motståndare med spetsiga formuleringar. Han var under flera år blockerad från att komma fram i större media.

Under ett tiotal år från mitten av 1960-talet och framåt var hans supporterskara ytterst begränsad. På hans 50-årskalas 1971 var det inte många runt bordet i villan i Bromma. På 60-årskalaset var vi ett par hundra i en hyrd festvåning. Till hans begravning 1988 i Klara kyrka kom uppåt 900 personer. Så visst hände det något väsentligt mellan 1965 och 1988. Hans analyser och förslag gick från att vara närmast obskyra till att bli väl mottagna. Det är kanske detta som retar upp Bejerots motståndare alldeles extra, att han snudd på blev folkkär innan han dog. Och att den narkotikapolitik han sägs vara fader till har brett stöd i opinionen.

Det är fel ställd fråga om Nils Bejerot var ond eller god. I likhet med alla andra människor hade han sina fel och brister.

Den verkligt intressanta frågan är vad han har att säga oss som lever och verkar idag om hur vi ska handskas med narkotikaproblemet. Det behöver vi debattera, inte en upprepning av 1960- och 1970-talens personförföljelse av Nils Bejerot.


• Fotnot 1) Ett par nya böcker om Nils Bejerot är på gång. Och 21 september – 100 år efter att han föddes – anordnas ett webbseminarium om honom. Men den som vill läsa Nils Bejerot direkt i original kan gå till hemsidan nilsbejerot.se. Där finns flera av hans böcker och andra texter att läsa i pdf-format, inklusive om Norrmalmstorgsdramat.

• Fotnot 2 (*): RFHL, Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare, grundad 1965, heter idag ”Riksförbundet för hjälp åt läkemedels- & narkotikabrukare”, var en då inflytelserik organisation för en liberal narkotikapolitik.

Annonser