Om världshistoriens största droglangning

Opiumkrigen”,  en välskriven bok av Bertil Lintner om hur brittiska ostindiska kompaniet utnyttjade opium som kofot till Kinas lukrativa handel, till priset av att en stor del av befolkningen blev drogberoende. Pelle Olsson recenserar.

Bertil Lintners bok om opiumkrigen i Kina ingår i bokserien Världens dramatiska historia utgiven av Historiska Media. Hittills har 30 böcker om olika händelser och personer ur världshistorien kommit ut sedan starten 2019. Det är lättillgängliga texter på runt 150 sidor skrivna av historiker och andra experter på sina respektive områden.

Bertil Lintner, ”Opiumkrigen”, förlaget Historiska Media, (2021, 150 sidor)

Bertil Lintner. Pressfoto.

Lintner, som bor i Thailand sedan många år, har tidigare varit Svenska Dagbladets Asienkorrespondent. Som författare har han skrivit ett tjugotal böcker om asiatisk historia och politik.

Nu berättar han om bakgrunden till varför engelsmännen, först genom Ostindiska kompaniet och sedan genom den brittiska staten, påtvingade kineserna enorma mängder opium odlade av engelsmännen i Indien. Det hjälpte inte att den enväldiga kinesiska kejsarmakten flera gånger utfärdade förbud mot opium. Drogen skulle säljas till varje pris för att engelsmännen skulle kunna köpa åtråvärda kinesiska varor som siden, kryddor, porslin och framför allt te. Korruption och mutor underminerade alla försök att stoppa denna världshistoriens största narkotikasmuggling.

I ett brev till den unga brittiska drottningen Victoria vädjade den kinesiske kejsarens sändebud Lin Zexu:
”Låt oss anta att utlänningar kom från ett annat land och förde med sig opium till England och lockade folk att röka det. Skulle inte ni som monark i ert land se på något sådant med ilska och i ren indignation försöka bli av med det?”

Brevet kom aldrig fram och även om det nått drottningen skulle det knappast gjort någon skillnad. Från engelsk sida var man väl medveten om att opiummissbruket var förödande för den kinesiska befolkningen, men inkomsterna från den illegala handeln var viktigare för den styrande brittiska överklassen.

Efter det första opiumkriget 1839 -1842 där den engelska krigsflottan var överlägsen den kinesiska kunde handeln fortsätta. Dock lyckades inte engelsmännen få igenom kravet att legalisera opiumhandeln och belägga den med skatt. Kejsare Daoguang svarade att inget kunde få honom att ta upp skatt på sitt folks lidande.

Efter det andra opiumkriget 1856-1860 blev opium lagligt och därmed ökade konsumtionen än mer eftersom handeln ökade och även den inhemska odlingen. Smugglingen fortsatte trots legaliseringen.

En kinesisk borgarklass hade uppstått som själva blev rika tack vare missbruket i alla samhällsklasser. Lintner skriver att opiumrökningen enligt kinesiska beräkningar vid mitten av 1800-talet omfattade 20 procent av alla fiskare, 30 procent av arbetarna, 60 procent av handelsmännen, 80 procent av soldaterna, 50 procent av de intellektuella och 80-90 procent av statstjänstemännen.

I början på förra seklet var tre fjärdedelar av befolkningen, det vill säga 150 miljoner kineser, opiumrökare, varav kanske 15 miljoner missbrukare. Idag beräknar FN i World Drug Report 2021 att runt 62 miljoner människor använder opioider för icke medicinskt bruk i hela världen – i en mångdubbelt större befolkning. Runt 7500 ton opium odlas årligen i jämförelse med 22 000 ton enbart i Kina runt år 1900, enligt Lintners uppgifter.

Tänkvärda siffror med tanke på dagens debatt om legalisering som ett sätt att minska missbruket och att förbud inte har någon effekt.

I Kina kom vändpunkten först när kommunistpartiet under ledning av Mao Zedong började bekämpa missbruket efter maktövertagandet 1949. Inom några år var alla opiumfält förstörda. Det var brutala metoder med fängslanden och avrättningar av missbrukare och försäljare, skriver Lintner utan att precisera det närmare.
En äldre källa, den amerikanska psykiatriprofessorn Paul Lowinger beskrev i en vetenskaplig uppsats, ”How the People´s Republic of China solved the drug abuse problem” från 1973, en mer human strategi med lokala antiopiumkommittéer och folklig medverkan. Lowinger menade när boken skrevs att USA kunde lära sig av Kinas narkotikabekämpning.

Hur gick det egentligen till när Kina nästan utrotade opiummissbruket på femtiotalet? Lintner bok är välskriven och intressant, men på just den frågan lämnar han läsarna i sticket.

Lintner beskriver också Hongkongs roll som bas för engelsmännen under krigen mot kineserna, men konstaterar att dagens demonstranter mot de nya frihetsinskränkningarna tydligt visar att de föredrar Londons styre framför Beijings.

Etiketter:

Annonser