”Ge inte upp en utsatt grupp”

Det finns inga hopplösa fall, inte heller bland de mest utsatta med drogberoende och annan psykiatrisk diagnos. Flera bra förslag, men gör det som går redan nu. Sedan kan det bara bli bättre, skriver Jessica Vikberg, ordförande RNS, efter att tagit del av samsjuklighetsutredningen.

Utredaren Anders Printz har lämnat sitt delbetänkandeFrån delar till helhet – En reform för samordnade, behovsanpassade och personcentrerade insatser till personer med samsjuklighet (pdf-fil) till socialminister Lena Hallengren (S).

Den består av en rejäl lunta med flera kloka förslag. Jag väljer att göra några nedslag där det skaver lite – och har några idéer som skulle kunna rädda fler redan nu.

Utredningen föreslår att all behandling av skadligt bruk och beroende ska ansvaras av regionernas hälso- och sjukvård. Samma organisation ska även kunna ge all slags psykiatrisk behandling, oavsett om det förekommer samsjuklighet eller inte. Det låter logiskt och lovande.

Printz ger betänkande till Hallengren. Foto: Drugnews

Socialtjänstens uppdrag ska förtydligas – den ska främst ansvara för uppsökande och förebyggande insatser för social trygghet, anhörigstöd och insatser för barn och unga. Jag anser att det redan borde fungera, men vet att det tyvärr inte alltid är så.

Mer samordnande insatser behövs dock för dem med störst behov och det skulle underlättas om de bedrevs integrerat under samma tak, genom samordnad stöd- och vårdverksamhet av kommuner och regioner. Något utredaren också föreslår att de ska åläggas göra.

I dag bollas personer med beroende och annan psykiatrisk diagnos fram och tillbaka och skadas ännu mer på vägen och kanske dör mitt emellan. Pengar, okunskap och prestige får inte styra över människoliv.

Utredningen anser även att narkotikastrafflagen, inklusive kriminalisering av eget bruk från 1988, ska utvärderas. Sveriges Kommuner och Regioner, Folkhälsomyndigheten och några partier anser också det. Jag tar för givet att en sådan eventuell utvärdering väger in signalvärdet till unga om droganvändning och myndigheters möjligheter att ingripa tidigt. Och jag undrar vad det egentliga målet är.

Det skaver även lite att fokus på drogfrihet ska nedtonas för mer skadelindrande insatser på bl. a lågtröskelmottagningar, enligt förslaget. Det är givetvis bra att tidigt inleda psykiatrisk behandling även om kanske substanser finns kvar i kroppen.

Men att mer informera om hur använda droger så skadefritt som möjligt och mest erbjuda beroende läkemedelsassisterad behandling är lite tröstlöst.
Jag undrar återigen vad målet är, livslång LARO-behandling eller LARO med drogfrihet som mål?

Ska man kategorisera en grupp utsatta, gravt beroende människor som hopplösa fall? Vem ska avgöra det och vilken skala ska man använda?

Jag tänker på flera jag känner som kommit ur helvetet och sina drogproblem och i dag lever ett värdigt drogfritt liv. Som vid 55 års ålder äntligen kan bli pappa för sina vuxna barn och en fungerande morfar till sina barnbarn.

Jag känner en präst som förr gick på heroin och idag håller gudstjänster. Jag tänker på mamman som efter många år där amfetaminet drog mer än dottern äntligen kan försöka ta igen det de båda förlorat. Hur hade deras liv sett ut nu om de hade blivit klassade som ”hopplösa fall” och bara hänvisats till skadereducering istället för att komma bort från drogerna i sina liv?

Oavsett vad man tycker måste vi tro på människor. Rädda deras anhöriga från att gå sönder och de själva från att gå under.

Socialministern och Sannes mamma. Foto: Jessica Vikberg

Mötet med mammorna till dessa barn vid den första demonstrationen och uppvaktningen av Lena Hallengren under parollen ”Rädda Sanne”, blev för mig oförglömlig. Trots sin dagliga kamp med att rädda sina barn orkade de även driva på för att förbättra omsorgen för alla samsjuka barn som bollas runt mellan institutioner och enheter i vård- och socialsverige.

Samordna: ja, samverka: ja. Men också utbilda personal inom socialtjänst och sjukvård om beroendeproblematik så att samsyn förenklas. För samverkan och samarbete fungerar sällan utan samsyn.

För att övergå från teori till verkstad krävs en kunnig koordinator, som bidrar till både samsyn och samverkan och ser till att det fungerar i praktiken för just den personen och den familjen.

Varför inte redan nu inrätta koordinatorer i sjukvård och socialtjänst för att underlätta livet för de många anhöriga till beroende som famlar och ramlar runt i en livskris, där kanske en älskad son eller dotter sist av alla inblandade inser att den behöver hjälp?

Att inte ge upp den mest utsatta gruppen är ett bra beslut. Det finns inga hopplösa fall. Gör det som går redan nu! Sedan kan det mesta bara bli bättre!

 

av

 

JESSICA VIKBERG
ordförande Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle

Annonser